Tempot skruvas upp i Mad men

FJÄRDE SÄSONGEN. Det är den exakta tidsandan, med sin sexism och rasism, som gör Mad men speciell. Risken finns att serie­skaparna överger detta spår för ett mer ­utslätat skildrande av dåliga relationer.

Under strecket
Publicerad
Annons

Jag borde ha tröttnat på Don och Betty vid det här laget. Mad men är visserligen alldeles makalöst välgjord men den tredje säsongen var höljd i ett dunkel som gjorde att tristessen smög sig på trots att början av 1960-talet var en explosion i nytänkande. I de nya avsnitten av fjärde säsongen i Kanal 9 är tempot snäppet uppskruvat och egentligen är allt som en serietidning. Ruta efter ruta stormar handlingen framåt och personerna är lika vaga hela tiden. Den svartvita runda tv-apparaten står där och flimrar medan sprit- och rökkonsumtionen är parodisk.

Precis som min kollega Ludvig Hertzberg
skrev häromdagen verkar serien utspela sig ”precis på den gräns där det förflutna övergår i det vi tänker på som samtiden”. Den fjärde säsongen visar detta tydligt. Tidsandan är så exakt tydliggjord att det nästan är skrattretande. Som när den stele reklamgurun Don Draper säger till sin sekreterare om sina små barn: ”Köp henne några Beatlessinglar och honom en transistorradio.” Det är nästan så att hela serien sammanfattas i denna korta sekvens av julklappsköpande.

Annons
Annons
Annons