Annons
X
Annons
X

Teju Cole på jakt efter New Yorks hjärta

Teju Coles hyllade debutroman ”Öppen stad” har två huvudpersoner. En av dem är New York. SvD följer med den Sverigeaktuella författaren på en promenad för att tala om stadens hjärta, destruktivitet och blodiga historia.

Foto: LINUS SUNDAHL-DJERF

Först hittar han inte det lilla franska kaféet. Sedan verkar en bokhandel ha gått upp i rök.

–Jag är säker på att Phaidon Store ska ligga här. Det verkar som att min hjärna håller på att svika mig.

I korsningen av Spring Street och Wooster Street tvingas Teju Cole ta upp sin telefon och göra en snabb sökning på internet.

Annons
X

–Okej, jag har inte blivit galen. Affären har slagit igen, konstaterar han.

Ett tecken på hur Staden, i det här fallet New York, förändras? Något gammalt försvinner spårlöst och internet är plötsligt det enda stället där vi hittar spår av att det existerat.

I sin hyllade debutroman ”Öppen stad” argumenterar Teju Cole för motsatsen. Att allt det gamla finns kvar där under ytan trots att det ständigt täcks nya lager.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    –De flesta butikerna här har bara legat här i 10–20 år men lyfter du blicken över gatunivån så är New York en gammal stad, säger han.

    De svarta glasögonbågarna blänker i solskenet när han pekar upp mot Sohos hustak.

    –Det du ser har funnits där uppe i mer än hundra år. De byggnader vi bor i har byggts av andra för att passa deras ändamål. Staden är skapad av människor som alla är döda. Och nu bor vi i deras hus. Det är inte vår stad, det är deras.

    De tidigare generationerna är inte försvunna, menar han.

    –Det finns andra,
    others, närvarande i rummet. Jag tror att vi ignorerar det förflutna i allt för hög utsträckning. Vi försöker säga att New York har gått vidare efter elfte september. Min erfarenhet av historien är att det aldrig går att gå vidare.

    Staden New York kan sägas spela en av två huvudroller i ”Öppen stad”, som har tilldelats det prestigefyllda priset PEN/Hemingway Award för bästa debut och som gavs ut i Sverige nu i veckan. Den andra huvudpersonen är Julius, en psykiatristudent med nigerianska och tyska föräldrar, som nyligen gjort slut med sin flickvän och nu tillbringar större delen av sin lediga tid att planlöst promenera gata upp och gata ner på Manhattan. En flanör som berättar om sina upplevelser och observationer.

    –Om man är bekant med modern europeisk litteratur så känner man igen den här typen av vandrande berättare, säger Teju Cole.

    Han föddes i Kalamazoo i den amerikanska delstaten Michigan men när han var fem månader gammal flyttade familjen till Nigeria, därifrån hans föräldrar kom. Som 17-åring, när det var dags att börja college, återvände Teju Cole till USA.

    Författaren och hans romanfigur delar de ytliga dragen. Båda är män i trettioårsåldern, bosatta i New York men med rötter i två olika länder. Är Julius Teju?

    –Nej. Men jag väcker frågan, utmanar läsaren att tänka så. Jag vill att du ska känna att Julius är en riktig person och om vägen dit är att du tar för givet att det är jag så låt gå.

    Teju Cole har svårt att tänka sig en fiktiv figur helt utan verklighetsförankring.

    –En person i en roman är kanske 50 procent av någon som jag tänkte på i duschen imorse, 20 procent av en romanfigur från Flaubert och 20 procent av den där snubben, säger han och nickar mot andra sidan övergångsstället.

    I ”Öppen stad” tar Julius med läsarna på en långpromenad som spänner över både gator och sekler.

    Han passerar Riverside, Central park, Columbus circle och Wall streets tunnelbanestation, och gör en utflykt i minnet till barndomens Nigeria. Han passerar massor av främlingar, men de oräkneliga ansiktena lindrar inte hans känsla av isolering, utan förstärker den närmast. Han besöker sin åldrande, japanske lärare Saito som efter kriget sattes i amerikanskt interneringsläger, han möter marockanske Farouq som hoppades bli nästa Edward Said. Han stöter på ett spöke, men också livs levande vålnader från det förflutna. Han påminns om grymma holländska kolonister – ”New Amsterdams monster” – och bara några kvarter från Ground Zero hittar han minnesmärket för en afrikansk begravningsplats där tusentals slavar fått sin sista vila.

    Är människor i dag medvetna om New Yorks blodiga historia?

    –För många är staden bara en plats där de bor och jobbar. Det de funderar över är om lägenheten har bra uppvärmning och hur långt det är till tunnelbanan. Inte många tänker på att New York har ett mörkt, destruktivt och mordiskt förflutet.

    Är de dragen försvunna i dag?

    –Nej, det är även i dag en väldigt destruktiv plats. Filmteam från Sverige eller Tyskland kommer hit och filmar i Soho, vid Times Square eller i Williamsburg.
    Très clean, very cool. Alla är intresserade av den
    bullshiten, men verkligheten är att det är ganska jävla tufft.

    Teju Cole knatar på i sina rödsulade sneakers. Och så, några kvarter längre söderut, ligger ett franskt kafé. Vi slår oss ner vid bordet närmast bardisken, Teju Cole lägger den svarta militärkepsen på bordet och pustar ut lite.

    –Bra, att tappa bort två ställen på samma gång skulle få mig att oroa mig över min mentala hälsa.

    Det vore i och för sig inte konstigt om Teju Coles hjärna inte fungerade riktigt lika bra som vanligt. Han är nyligen hemkommen från några kaotiska dygn i Nairobi, där han var en av de inbjudna på litteraturfestivalen Storymoja Hay Festival. När han var mitt uppe i en högläsning inne på Nationalmuseum började delar av publiken plötsligt ta upp sina mobiltelefoner. Några lämnade lokalen.

    –Jag tog för givet att det var på grund av mig, säger han med ett kort skratt.

    Den verkliga anledningen var att ryktet hade börjat spridas om vad som höll på att ske på Westgate-gallerian, knappt två kilometer från museet. Strax efter lunch hade maskerade personer börjat skjuta inne i köpcentret och snart stod det klart att det rörde sig om ett attentat från det somaliska terrornätverket al-Shabaab.

    Attacken övergick i en gisslansituation som pågick under tre dagar. Teju Coles hotellrum låg ännu närmare köpcentret än vad museet gjorde. De följande dagarna vaknade han till ljudet av skottlossning. Surret av militärhelikoptrar som for förbi utanför fönstret blandades med fågelsång och stimmande dagisbarn. En svart rökpelare steg från gallerians tak.

    Över 70 personer dödades och över 200 skadades. Ett av dödsoffren hade några dagar tidigare suttit bredvid Teju Cole på festivalens presskonferens – den ghananska poeten och diplomaten Kofi Awoonor, ett av den afrikanska kontinentens mest framträdande litterära namn.

    –Det är svårt att riktigt greppa hans död. Han var 78 år och man vet att en så pass gammal person kan dö – men faktum är att han sköts till döds. Så det hade kunnat vara vem som helst av oss, säger Teju Cole.

    Hade schemat för festivalen sett annorlunda ut så kunde han själv lika gärna ha varit i gallerian.

    Den elfte september 2001 befann sig Teju Cole på Columbia University, inte långt ifrån Morningside heights, utgångspunkten för många av Julius promenader i ”Öppen stad”. På en tv-skärm såg han i realtid ett plan ramma den andra World trade center-skrapan.

    –Det var inte den största katastrofen i världen under min livstid, det har skett jordbävningar, tsunamis och krig. Men närhet påverkar hur vi sörjer. Det här var inte bara nära geografiskt utan även nära vad det gäller kultur och klass. Det som hände i Nairobi och uppmärksamheten kring det har också med klass och kultur att göra, Westgate är ett köpcentrum for välbärgade. I själva verket dödades betydligt fler människor, runt 200, nyligen av gruppen Boko Haram i Nigeria.

    Teju Cole pratar om ett ”empatiglapp”. Tidigare i år illustrerade han just detta genom ”Sju korta historier om drönare”, en Twitter-följetong där han tog kända romaninledningar och omvandlade dem till kritik mot USA:s krigsföring med obemannade stridsflyg. Virginia Woolfs Clarissa Dalloway gick till exempel ett nytt våldsamt öde till mötes:

    Mrs Dalloway said she would buy the flowers herself. Pity. A signature strike leveled the florist’s.

    –Om man berättar en historia på ett kreativt sätt så får man folk att fundera över saker på ett nytt sätt. Människor har mer medkänsla med Mrs Dalloway än med en verklig människa som dödats utan rimlig anledning på andra sidan jorden. En uppdiktad person, central för ens kultur, är viktigare än en verklig person vars namn man inte känner till och vars familj man inte träffat.

    Det finns i dag så pass många böcker som tar sig an New York efter elfte september att det talas om en post nine eleven-genre. I det facket placeras ofta ”Öppen stad”. Teju Cole protesterar inte men poängterar att hans bok tar sig an situationen på ett subtilare sätt än många andra.

    –Det handlar inte om krig och förödelse utan om det psykologiska priset för attacken. Det är något som min bok och ”Nederland” av Joseph O’Neill har gemensamt. Fast med ”Öppen stad” vill jag också ta mig an New Yorks historia, ras, invandring och relationen mellan kvinnor och män. Men framför allt är den ett utforskande av det fördolda. Inte bara hos staden utan även hos berättaren.

    Julius framstår som ganska ensam. Är han det?

    –Du är något på spåren. Han är visserligen introvert och föredrar att tillbringa mycket tid för sig själv. Men han är också en ganska skadad människa. Något är trasigt. För mig är han en parallell till New York. Staden är fantastisk, består av många lager, mycket intressant händer. Julius har en framgångsrik karriär som läkare, är intelligent och kulturintresserad. Men det finns ett oavslutat förflutet, problem under ytan.

    Utöver skrivandet lägger Teju Cole också mycket tid på att fotografera, han kallar sig själv
    street photographer. Geometri och skuggor fångar hans intresse, han letar poetiska ögonblick och oplanerade situationer, förklarar han. Han knappar fram sitt Flickr-konto på telefonen och visar upp några bilder. Fotografen Linus Sundahl-Djerf frågar om han känner till Saul Leiter, och jo, amerikanen är en stor inspirationskälla.

    –Jag dras till det som är tyst och på något sätt udda – men samtidigt visuellt tilltalande. Off centre moments. En kompis säger att det alltid är något fel på mina bilder. Det tar jag som en stor komplimang. Det är det jag försöker uppnå. Så ser insidan av mitt huvud ser ut.

    Engagemanget i Teju Coles röst ökar när vi pratar foto. Tidigare i år ställde han ut sina bilder i Ithaca, norr om New York. Utställningens titel, ”Who’s got the address?”, var lånad från Tomas Tranströmers dikt ”Den skingrade församlingen” där sömngångaren Nicodemus är på väg till Adressen.

    –”Vem har adressen? Vet inte. Men det är dit vi går.” Den har en känsla av en underliggande verklighet, under den normala. Det är något jag dras mycket till när jag läser poesi.

    Både Teju Coles fotografi och skrivande handlar om att observera, samla in och väva ihop små bitar ur verkligheten.

    –När du kopplar samman bitarna framträder en berättelse under berättelsen, säger han och knäpper i smyg några bilder av mannen vid bordet bredvid.

    Höstsolen strålar fortfarande ner mellan byggnaderna när vi lämnar kaféet och rör oss mot en av Teju Coles favoritplatser, Poets House, ett litet poesibibliotek på Manhattans sydvästra strand. Men även den här promenaden leder oss på villovägar. Teju Cole är trött, utmattad faktiskt, så i stället sätter vi oss i en taxi och åker till Sunset Park, hans hemkvarter i Brooklyn.

    Parkens högsta punkt är en utmärkt plats för att speja ut över Manhattan. Till vänster frihetsgudinnan; några decimeter till höger tvillingtornens ersättare, det växande One World Trade Center; överallt människor och möjligheter. Den öppna staden i miniatyrformat.

    –New York har ett öppet sinne och ett öppet hjärta men där under finns något mer problematiskt, något mindre optimistiskt, säger Teju Cole.

    Titeln på hans roman syftar delvis på den öppenheten och mångfalden. Men ”öppen stad” är även en militär term.

    –Det är en stad som öppnat sina portar för att undkomma militär förödelse. En öppen stad har kapitulerat i utbyte mot att inte bli ödelagd. Under andra världskriget var Rom och Bryssel öppna städer. Och Paris. Picasso målade i sin studio medan nazisterna marscherade förbi utanför fönstret. En öppen stad befinner sig inte i fred utan i ett tyst krigstillstånd. Det är en invaderad stad. Den idén påminner mig om New York efter elfte september.

    Helena Gustavsson är frilansjournalist. Linus Sundahl-Djerf är frilansfotograf och medverkar regelbundet i Svenska Dagbladet. De är båda baserade i New York.

    Annons
    Annons
    X
    Foto: LINUS SUNDAHL-DJERF Bild 1 av 7
    Foto: LINUS SUNDAHL-DJERF Bild 2 av 7

    Från Sunset Park i Brooklyn, där Teju Cole bor, kan han se Manhattan, eller ”ön” som han kallar det, sträcka ut sig. –Härifrån ser staden ut som en leksaksmodell, precis som Julius i boken beskriver det, säger han.

    Foto: LINUS SUNDAHL-DJERF Bild 3 av 7

    Teju Cole, författaren till boken Öppen Stad, som nu släpps på svenska.

    Foto: LINUS SUNDAHL-DJERF Bild 4 av 7

    ”En öppen stad befinner sig inte i fred utan i ett tyst krigstillstånd. Det är en invaderad stad.” Teju Cole om bokens titel.

    Foto: LINUS SUNDAHL-DJERF Bild 5 av 7

    Korsning inte långt från 1930-talsskyskrapan Empire State Building. Butikerna på gatunivå tillhör nutiden men ett par våningar upp är staden betydligt äldre, menar Teju Cole.

    Foto: LINUS SUNDAHL-DJERF Bild 6 av 7

    I en taxi på väg mot Brooklyn. Teju Cole är utmattad efter några intensiva dygn i Nairobi.

    Foto: LINUS SUNDAHL-DJERF Bild 7 av 7
    Annons
    X
    Annons
    X