Bruno Knutman, ”I källarateljén” & Jockum Nordström, ”De osynligas väg”Teckningar som förvirrar och förhäxar

Bruno Knutman, ”I källarateljén”, 1983.
Bruno Knutman, ”I källarateljén”, 1983. Foto: Galleri Magnus Karlsson

Zooma in och zooma ut. SvD:s Joanna Persman söker det perfekta avståndet för att ta in Bruno Knutmans myllrande teckningar. Han skapade helt egna bildrum, liksom Jockum Nordström gör i svindlande vackra abstrakta verk.

Under strecket
Publicerad

Bruno Knutman, ”Skådespelet”, 1980. Tusch på papper.

Foto: Galleri Magnus Karlsson

Bruno Knutman, ”Mor och son”, 1969–1981. Tusch på papper.

Foto: Galleri Magnus Karlsson

Jockum Nordström, ”Krage”, 2018. Akvarell på papper.

Foto: Per-Erik Adamsson
Annons

Ett fyrtiotal teckningar ringlar sig i en enda svartvit slinga likt en bård genom de två största rummen på Galleri Magnus Karlsson. De anspråkslösa formaten skapar intimitet. Varje bild har sin ensamrätt. Ändå tycks de alla naturligt förbundna med varandra. Som ett skissblock som plockats isär sida för sida och vecklats ut på väggarna.

Tuschteckningarna av Bruno Knutman (1930–2017) väcker både nyfikenhet och en viss osäkerhet. I alla fall hos mig. Här finns något som hindrar blicken att ha en omedelbar tillgång till allt som döljer sig i och under skurar av svarta, grova streck. Som om det fanns ett hemligt filter som kräver rätt avstånd till det som man ser. För nära blir allting grötigt. För långt borta suddas detaljerna ut. Ett steg framåt, två steg tillbaka. Zooma ut och zooma in. Ögonen anpassar sig så småningom och börjar hitta rätt i det myllrande linjespelet. Det är fascinerande hur bilderna själva lär oss att se. Ur den becksvarta streckhärvan träder berättelserna fram. Små dramer, gåtfulla scener, sorgsna och lustiga varelser.

Annons
Annons
Annons