Recension

Tätt intill legendarisk lp

Ju närmare Gracelandmaterialet bandet håller sig desto bättre låter det på konserten. Men finaste ögonblicket står Paul Simon själv för, när han arbetar om The sound of silence efter dagens förutsättningar.

Uppdaterad
Publicerad
Paul Simon reser genom karriären på Globens scen, hela tiden med albumet Graceland som återkommande hållpunkt.

Paul Simon reser genom karriären på Globens scen, hela tiden med albumet Graceland som återkommande hållpunkt.

Foto: AMANDA BJÖRK/ROCKFOTO
Annons

Fans är alltid de sämsta kritikerna. Fans kan alla detaljerna men ser inte perspektiven. Det är därför jag har problem med den här konserten. Det är därför jag till att börja med fokuserar på fåniga saker, som hur bandet inte klarar av att få till riktigt samma betoningar som det superband Simon hade på 70-talet, med musiker som Steve Gadd och Richard Tee. Funderingar som inte borde få lämna kommentarsfälten på någon fansajt.

Lyckligtvis får jag hjälp. Det är Hugh Masekela, en sydafrikansk musikikon nästan i klass med Miriam Makeba, som tar mig ur det. 73-åringen ropar att vi ska skaka rumpa för Nelson Mandela. Sedan viskar han, skriker, deklamerar och låter som ett tåg i Stimela, i något som kommer att visa sig vara konsertens näst finaste ögonblick.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons