Annons

Tännsjös etik kommer inte rädda KI

KULTURDEBATT Torbjörn Tännsjö berömmer en utveckling på Karolinska Institutet som är en följd av hans eget allt större inflytande. I själva verket är hans teknologiska sätt att närma sig medicin-etiska frågor föråldrat, skriver professor Fredrik Svenaeus.

Under strecket
Publicerad

Bakom fallet Macchiarini finns inte bara en enskild charlatan, utan en övergripande problematik där läkaren förväntas vara en Frankensteinfigur som ska utforska det okända och åstadkomma det omöjliga, skriver professor Fredrik Svenaeus. (Stillbild från filmen "Frankenstein" med Boris Karloff, 1931)

Foto: AOP / Rex FeaturesBild 1 av 1

Bakom fallet Macchiarini finns inte bara en enskild charlatan, utan en övergripande problematik där läkaren förväntas vara en Frankensteinfigur som ska utforska det okända och åstadkomma det omöjliga, skriver professor Fredrik Svenaeus. (Stillbild från filmen "Frankenstein" med Boris Karloff, 1931)

Foto: AOP / Rex FeaturesBild 1 av 1
Bakom fallet Macchiarini finns inte bara en enskild charlatan, utan en övergripande problematik där läkaren förväntas vara en Frankensteinfigur som ska utforska det okända och åstadkomma det omöjliga, skriver professor Fredrik Svenaeus. (Stillbild från filmen "Frankenstein" med Boris Karloff, 1931)
Bakom fallet Macchiarini finns inte bara en enskild charlatan, utan en övergripande problematik där läkaren förväntas vara en Frankensteinfigur som ska utforska det okända och åstadkomma det omöjliga, skriver professor Fredrik Svenaeus. (Stillbild från filmen "Frankenstein" med Boris Karloff, 1931) Foto: AOP / Rex Features

Historien om kirurgen Paolo Macchiarinis uppgång och fall vittnar om etiska systemfel. Det handlar inte bara om att en karismatisk charlatan har förfört Karolinska institutet (KI) och lyckats smita under den etiska radarn. Problemet är istället att ett Frankensteinmässigt läkarideal och människosyn vunnit kraft i takt med att den moderna medicinen på ett allt mer genomgripande sätt teknologiserats. Läkaren är en frontfigur som utforskar det okändas domäner och gör det omöjliga. Han går före in i en framtid där vi inte längre behöver lida av sjukdomar och svagheter utan kan operera, medicinera och manipulera oss fram till ett betydligt längre och lyckligare liv som starka och vackra människor.

Det här är naturligtvis en verklighetsbeskrivning som mycket få läkare, säkert inte heller de på KI, känner igen sig i. De är sysselsatta med att på mer ödmjuka sätt utforska detaljer i det komplexa sammanhang som stavas människan och hennes biologi. Och, framförallt, med att hjälpa sjuka och behövande personer, det vill säga sina patienter. Men det ideal och den målbeskrivning som jag redogjorde för ovan spökar lika fullt i de hus som de är verksamma i. Det som räknas där är medicinska genombrott som kan omsättas i form av artiklar i högt rankade tidskrifter och patenterade teknologiska innovationer. Vad Sverige vill ha är nya medicinska bioteknikföretag och helst ett och annat Nobelpris på köpet. Människan är som alla vet ingen maskin, men det är likafullt biotekniken som har blivit det helt dominerande paradigmet för den samtida ”excellenta” medicinen.

Annons
Annons

Att så är fallet blir närmast övertydligt i den debatt och de åtgärder som föreslagits för att få ordning på den medicinska etiken på KI. De flesta medicinska ledningspersoner och politiker verkar tro att man kan få goda läkare och ”kvalitetssäkra etiken” genom strängare ramverk och mer detaljerade kontrollsystem. Verksamheten skall nu utredas och genomlysas från alla upptänkliga håll för att få reda på hur Macchiarini kunde anställas och fick arbeta vidare trots att alla varningslampor blinkade för fullt.

Men det som behövs för att undvika framtida etiska haverier är inte i första hand fler riktlinjer, kontrollinstanser och utredningar. Det som behövs är en medicinetisk forskning och undervisning på KI och andra svenska universitet värd namnet och med en tilldelning som överstiger svältgränsen.

Torbjörn Tännsjö är professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet och sedan några år tillbaka också adjungerad professor i medicinsk etik vid KI och ledamot av lärosätets etiska råd. Han har i ett par artiklar i Dagens Nyheter försökt skapa bilden av en etik på KI som efter att ha varit styrd av nepotism och filosofisk okunnighet nu långsamt rört sig mot ett stadium av upplysning i takt med att han själv fått ökat inflytande över verksamheten.

Jag delar hans uppfattning att KIs ledning behöver ta den medicinska etiken på allvar och ge den större resurser. Men den typ av filosofi som Tännsjö själv företräder är i själva verket en variant av det teknologiska paradigm som utgör kärnan i den samtida medicinens etiska kollaps. Den kan därför inte hjälpa utan bara stjälpa KI. Idén bakom den formelmässiga etik som Tännsjö i sina artiklar beskriver som ”modern” i kontrast till den traditionella läkaretiken är nämligen att medicinen ska addera ännu en teknologi – den etiska – till sin repertoar för att på så sätt också bli moraliskt excellent. Några stympade och förenklade moraliska imperativ – du bör minimera lidandet, får inte döda, måste respektera individens fria val, bör handla rättvist – tillämpas för att se vad de ger för utfall i etiskt kniviga situationer.

Annons
Annons

Genom att bli duktig på att tillämpa sådana principer och konstruera möjliga scenarier, gärna med halsbrytande verklighetsfrämmande inslag, kan den medicinske etikern uppnå en expertis som är neutral i meningen av att inte ta ställning till utan bara inspirera till moralisk reflektion över det rätta handlingsalternativet. I själva verket är det här ett sätt att närma sig medicinetiska frågor som i sin tur har blivit föråldrat. Det formulerades i den amerikanska debatten redan på 1970-talet, hade sina storhetsdagar under 1980-talet, och betraktas idag av många kritiker som en teknifierad sandlådevariant som förmedlar en falsk bild av vad filosofin kan bidra med. Inte desto mindre är den förledande enkel och frestande för medicinska fakulteter som snabbt vill etikcertifiera verksamheten.

En bättre idé, särskilt när det gäller undervisningen, är att försöka fördjupa beskrivningen av konkreta etiska dilemman med hjälp av berättelser från olika håll och kanter (läkarens, sjuksköterskans, patientens, de anhörigas) och låta filosofin och de andra humanistiska vetenskaperna stå för substantiella analyser av olika fenomen som rör den sjuka människans situation och den moderna medicinens uppdrag och villkor.

Medicinsk etik bör vila på en praktisk erfarenhet som bara läkare och annan personal som arbetar i sjukvården besitter. Men den bör också förmedla en filosofisk och humanistisk bildning som förmår sätta den moderna medicinen i en historisk kontext och som kan presentera teorier om människan som någonting mer än sitt DNA, sina hjärnceller och sina sjukdomar. Den bör även förmedla en kritisk bild av den marknadsekonomiska och administrativt-tekniska struktur som den samtida medicinen befinner sig i.

Idag ligger den medicinska etiken på KI som den minsta lillasystern i en institution som domineras av medicinsk pedagogik, informatik och management (LIME). Platsen och prioriteringarna säger en hel del om KI och fallet Macchiarini. Törs man hoppas på en framtid där KIs ledning ger plats för tjänster som garanterar hela den medicinska verksamheten en filosofiskt-humanistisk kunskapsgrund? Där etik inte reduceras till checklistor och kvasiexpertis à la Tännsjö? Sådana initiativ skulle visa att KI menar allvar med den medicinska etiken.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons