Annons
X
Annons
X

Tankesprång som kopplar ihop världen

(uppdaterad)

Genom valda nedslag i över 10 000 år av mänsklighetens historia ­ville filosofen Gilles Deleuze och psykiatern Félix Guattari visa hur olika historiska episoder är kopplade till varandra. Nu finns det lika svårtolkade som inflytelserika verket ”Tusen platåer” på svenska.

Félix Guattari (1930–1992) och Gilles Deleuze (1925–1995).
Félix Guattari (1930–1992) och Gilles Deleuze (1925–1995).

År 1972 publicerade filosofen Gilles Deleuze och psykiatern Félix Guattari sitt första samförfattade verk, ”Anti-oidipus”, första delen i deras tvådelade verk ”Kapitalism och ­schizofreni”. ”Anti-oidipus” skrevs i det omedelbara kölvattnet av maj 1968. Författarna föreslog att en ny form av ”schizoanalys” skulle ­ersätta det giftermål mellan psykoanalys och ­marxism som hade etablerat sig i franska vänsterkretsar.

”Anti-oidipus” kritiserade Freud för att ha stirrat sig blind på familjen som navet för begäret. I stället ville Deleuze och Guattari utvidga schizoanalysen till att inbegripa alla möjliga sociala relationer och på så sätt politisera begäret. Fadern och modern sågs inte längre som ursprunget till subjektets omedvetna processer, i stället konstruerades dessa av samhället, ett samhälle som även definierade själva gränsen mellan det friska och det patologiska. För att angripa denna vidare konstellation föreslog framför allt Guattari, som var verksam vid den ­psykiatriska kliniken La Borde, nya former av ­analys som utgick från gruppsamtal i syfte att riva ned hierarkin mellan analytiker och analysand. ”Anti-oidipus” träffade rakt i magen på sin samtids tänkande och provocerade de Freudtrogna teoretikerna med en polemisk debatt som följd.

Mottagandet av den uppföljande volymen ­”Mille plateaux” åtta år senare blev betydligt svalare, fast bara till en början. Boken, som i dagarna ­utkommer i en 855-sidig svensk översättning som ”Tusen ­platåer” (övers: Gunnar Holmbäck och Sven-Olov Wallenstein, Tankekraft Förlag), betraktades in­ledningsvis som kryptisk och svårtillgänglig. ­Författarna deklarerar redan i öppningskapitlet att boken varken har en början eller ett slut och att den inte ska läsas som en framställning av en verklighet ”där ute”. Snarare menar Deleuze och Guattari att boken ska betraktas som en aktör som har en förmåga att koppla ihop sig med verkligheten, som en filosofi vars ­möjligheter ligger i hur den ”görs fungerande” med något annat.

Annons
X

Varje kapitel består av en unik historisk ”platå”, som fullkomligen genomborras av nya begrepp ­vilka drar iväg läsaren mot nya marker. Antingen stretar man emot eller så accepterar man att tänka en stund tillsammans med den märkliga begreppsapparaten. Holmbäck har varsamt gett begreppen svenska motsvarigheter och undvikit latinismer som annars kan bli onödigt krångliga. Ett av de mest centrala begreppen, franskans agencement, som på engelska blev assemblage och som på svenska ofta översatts som sammansättning, blir här ­anordning. Tillräckligt konkret och vardagligt för att man ska förstå, samtidigt som det är generellt nog för att tala om anordningar av olika storlekar, innehåll, funktioner och former.

Trots att ”Tusen platåer” saknar den linjära struktur vi oftast förknippar både med böcker och med filosofiskt tänkande, finns ändå en antal ­tydliga teman som författarna återkommer till. Platåerna, som är 13 till antalet och spänner från 10 000 år f Kr till 1933, avhandlar var för sig ett historiskt ögonblick som en partikulär händelse. Varje platå har sina specifika anordningar och geografiska utsträckningar, vad Deleuze och Guattari kallar för ”territorialiteter”.

Ett av de mest omtalade kapitlen, ”1227 – Traktat om Nomadologin: krigsmaskinen”, utspelar sig på 1200-talets centralasiatiska stäpper, som sakta men säkert läggs under Djingis khans herravälde. Denna platå präglas av en särskild motsättning mellan en nomadiserad befolkning och en blodig kolonisatör – det mongoliska imperiet. Det nomadiska för­hållningssättet till territoriet, att migrera efter årstider, följa betesmarkerna och ständigt bemästra en föränderlig miljö, präglade den sociala sammanhållningen i stammarna och skapade en karaktäristisk gruppsolidaritet. Denna organisationsform stod i kontrast till mongolernas framrusande arméer, som organiserade sig som en statsapparat, med opersonliga indelningar och strikta hierarkier uppåt. För att göra nomaderna till soldater, för att dra nytta av deras effektiva ryttarfärdigheter, deras metallurgi och snabba anfallsanordningar, var mongolerna tvungna att anamma ett visst mått av religiös och kulturell tolerans, samtidigt som ­nomaderna underordnades statsapparatens rigida struktur. Motsättningen kunde på så sätt infogas
i en anordning som möjliggjorde historiens största imperium, inte på grund av att motsättningen upphävdes, utan genom att två olikartade element adderades till varandra.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Men denna platå, i likhet med alla platåer, beror inte på något övergripande historiskt mål. Deleuze och Guattari vänder sig mot all form av teleologi och menar i stället att historiska episoder relaterar till varandra som underjordiska rötter och genomkorsande linjer snarare än som en progressiv utveckling från ett stadium till ett annat. Den nomadiska gruppsolidariteten återfinns även i de moderna samhällena, på samma sätt som det finns statsformationer även bland de mest kaotiska anarkister som anser sig stå utanför samhället. Det finns ingen naturlig tendens för samhället att gå från det primitiva till det civiliserade – även i de mest ordnade och avancerade samhällena finns lika många barbariska maktövertaganden och okontrollerbara flöden av pengar, droger, begär och vapen.

    Detta belyses som tydligast i platån ”1933 – Mikro­politik och segmentaritet”, det kusligaste ­kapitlet i hela boken. Deleuze och Guattari angriper här en fråga som har hemsökt en hel generation ­filosofer under 1900-talet: hur var fascismen möjlig mitt i Europa? Hur kunde den växa sig stark i Tyskland, filosofins halspulsåder? Betraktar man samhället utifrån deras ledare och härskande ideologier ser man bara en sida av myntet, menar författarna. Då förefaller det som att massorna måste ha varit lurade. Hur kunde folket välja att följa Hitlers väg mot krig och förstörelse? Det berodde inte på fascismen som ideologi, argumenterar Deleuze och Guattari, utan har en mera fundamental orsak. Fascismen fanns redan i det tyska samhället innan national­socialisterna hade etablerat sig. Utan central organisering fanns en utbredd mikrofascism som sammanfogade känslor av rädsla inför ett upplevt hot mot livets ­gilla gång. Hotet kunde vara judarna, kommunisterna, de homosexuella, romerna eller invandrarna – rädslans objekt är ganska godtyckligt.

    Mikrofascismen framträder först i små skalor: kvartersmobbar eller nätmobbar, kristallnätter ­eller brinnande flyktingförläggningar, principen är till en början självorganisering. När den organiserade fascismen sedan träder fram kan man inte säga att den tar över staten. Den tar i stället över en kraft som redan vuxit sig stark, för att sedan elda på den med ännu fler rädslor och därmed skapa resonanser med explosiva affekter som cirkulerar i samhällskroppen. Plötsligt ser det ut som om hela samhället hotas av en utomstående fiende. Väl­färden hotas av en kollaps, de mörka gränderna blir allt farligare. Det spelar ingen roll längre vad som är fakta och fiktion: anordningen som syresätter rädslorna blir självgående.

    ”Tusen platåer” bänder och drar i våra tankemönster. Den västerländska filosofin, menar Deleuze och Guattari, har varit besatt av frågan om vad som är. I stället uppmanar de oss att tänka på kopplingarna mellan varje fenomen som är. Om Platon frågade vad en perfekt cirkel är, frågar Deleuze och Guattari hur en cirkel kan kopplas ihop med ett hjul, ett öga, ett solsystem. Om en humanist vill hitta gränserna mellan människa, maskin och djur, undersöker ”Tusen platåer” i stället hur en människa, ett spjut och en hund kan kopplas samman och skapa en ”jaktanordning”.

    Öppenheten i ”Tusen platåer” har lett till att boken gjort ett stort avtryck både innanför och utanför den ­akademiska filosofin. François ­Dosse skriver i sin biografi över de båda författarna om hur de kom i kontakt med palestinska aktivister under slutet av 70-­talet, mitt i färdigställandet av ”Tusen platåer”. De blev båda bedrövade inför det grymma öde som drabbat de fördrivna palestinierna, som nu organiserade sitt väpnade motstånd från södra Libanon. Det var delvis i dialog med dessa motståndsmän som Deleuze och Guattari fick inspiration till sina analyser av ”släta och räfflade rum”, två typer av ”territorialiteter” som kunde beskriva urban krigföring.

    **Vad de inte kunde förutse **var att den israeliska armén 25 år senare skulle komma att inspireras av ”Tusen platåer” för att planera invasioner av palestinska städer. Ett problem som de israeliska militärstrategerna hade brottats med var krypskyttar som gömde sig på taken. Så i stället för att rycka fram på gatorna och göra sig sårbara ovanifrån, utrustades soldaterna med små sprängladdningar och murbräckor. Genom att spränga hål i husväggarna ­kunde de röra sig genom väggarna och under taken för att sedan överraska fienden. På så sätt kunde de ”avterritorialisera” staden och förvandla ett räfflat rum till ett slätt rum, som var i soldaternas kontroll, inte krypskyttarnas. Från luften syntes ingenting av belägringen. Men efter sig lämnade man ödelagda och obrukbara städer med ännu fler palestinska flyktingar som resultat.

    ”Tusen platåer” har använts på tusen olika sätt, från höger till vänster, både bra och dåligt. Detta görs möjligt av den radikala öppenhet som råder inför gränserna mellan vetenskap, konst, politik och filosofi i kombination med det ständiga insisterandet på att målet aldrig kan vara att skapa ett enda system. I stället river begreppen ned system och ur rasmassorna börjar experimenterandet. Detta gör ”Tusen platåer” till ett av 1900-talets viktigaste filosofiska verk.

    Annons
    Annons
    X

    Félix Guattari (1930–1992) och Gilles Deleuze (1925–1995).

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X