Annons

”Tanken svindlar – verklig arkitektonisk frihet”

Området Jakriborg i Hjärup söder om Lund. Hus i medeltidens hansastil som drabbades av förlöjliganden när området byggdes, skriver debattören. Bilden är från 2004.
Området Jakriborg i Hjärup söder om Lund. Hus i medeltidens hansastil som drabbades av förlöjliganden när området byggdes, skriver debattören. Bilden är från 2004. Foto: Johan Magnus/ Wikimedia

Det finns få exempel på hur svenska arkitekter i dag ifrågasätter modernismen. Vi som slutanvändare erbjuds en varierad arkitektur, men inom modernismens odiskutabla råmärken, skriver Joakim Rådström i en slutreplik.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Benjamin Mandre, vd för HOW Arkitekter och frilansjournalist, argumenterar förtjänstfullt för att arkitektkåren vill diskutera sina projekt med en bredare allmänhet. Just genom sitt inlägg bär han också syn för sägen, och bidrar till den dialog som jag efterlyste genom min ursprungliga debattartikel. Dessvärre finner jag inte några egentliga bevis för att kåren skulle vara redo att anamma andra stilistiska ideal än de som vuxit fram sedan modernismens födelse. Med andra ord, modernismen blir den icke ifrågasättbara bottenplattan för diskussionen. Ett ”condicio sine qua non” för att någon debatt kring stadsbyggnad överhuvudtaget ska äga rum.

När modernismen gjorde sitt intåg förfäktades dess ideal ihärdigt, och kritiken avfärdades närmast hånfullt, av ledande svenska arkitekter – såsom i debattboken ”Acceptera” från 1931. Historielösheten blev normen, enligt en närmast hegeliansk ofrånkomlighet. Åtskilliga hundratals år av byggnadskonst och hantverk – puts väck!

Annons
Annons
Annons