Annons
Recension

Och sedan? Den nya borgerliga idédebattenTänkandet måste frigöras till höger och vänster

Under strecket
Publicerad

Den politiska debatten har på något sätt under efterkrigstiden varit märkligt låst, nästan nedfrusen. Den har främst handlat om ekonomisk fördelning, alltså om hur man skall dela upp ett först makalöst växande och sedan alltmer problematiskt materiellt välstånd. Men åtminstone sedan 90-talet har det hänt saker som pekar i en helt annan riktning. De flesta av de stora politiska och moraliska frågorna inför framtiden - som Europas konstitutionella framtid, den tvivelaktiga användningen av mänskligt liv i medicinsk forskning, eller möjligheten att föra krig mot stater som anklagas för brott mot mänskliga rättigheter - låter sig inte förstås som bara en fortsättning på konflikten
mellan någon form av ekonomisk liberalism å ena sidan och socialism å andra sidan, det vill säga som en dragkamp om pengar mellan ”rika” och ”fattiga”.

Men som några nyare på svenska utgivna politiska böcker visar har det hänt saker både till höger och vänster under senare år. Några av de mest kontroversiella frågorna i samtiden rör olika sexuella eller religiösa minoriteters krav på ”erkännande”. Det är uppenbart att ett tänkande som bara handlar om hur ekonomiska resurser fördelas inte är rustat att besvara exempelvis frågan om huruvida muslimer ska få kräva att leva under sharialagstiftning i ett land som Sverige. Men talet om ”erkännande” och ”respekt” har blivit allt vanligare, inte bara bland amerikanska gangsterrappare, utan också i den mer modevittrande akademiska politiska filosofin - som exempelvis hos den i det hänseendet intressante tyske filosofen Axel Honneth, som förra året utgavs på svenska i översättning av Carl-Göran Heidegren
På dessa krav på respekt och erkännande för avvikande
grupper, alltså anspråk som inte främst formuleras som ekonomiska sådana, kan man nu reagera på mycket olika sätt. Den amerikanska statsvetaren Nancy Fraser visar exempelvis i den nyutkomna antologin Den radikala fantasin berättigad oro för att den typen av krav kan leda till en sorts mycket problematisk separatism, det vill säga vägran att ta ansvar för eller respektera andra grupper. Hennes huvudinvändning är dock den mer nattståndna att ”kamp om erkännande” kan avleda vänsterns uppmärksamhet från det större och viktigare projektet - nämligen socialism.
Även högern har varit fastlåst i den sorts tänkande som bara handlar om skatter och omfördelning. Och inför nya politiska krav som med nödvändighet är fientliga till traditionella institutioner som familjen eller äktenskapet eller rätt till liv - exempelvis krav på adoptionsrätt för homosexuella, upphävande av äktenskapsbalken, eller den legalisering av kloning som den svenska regeringen driver fram - står den svenska mitten och högern uppenbarligen
hjälplösa.
”Få kan”, som Fredrik Haage träffande skriver i den nyligen utgivna borgerliga debattskriften Och sedan?, ”vara så ansträngt moderna och demonstrativt förkasta traditionella värderingar” som borgerliga politiker. Haage själv går bortom det inskränkta högertänkande som inte vill se några andra problem än skatter och inte heller några andra lösningar än skattesänkningar; han påpekar att skälet till att socialdemokraterna har ett sådant grepp om Sverige inte är att de har ekonomin i ett järngrepp, utan att de behärskar kulturen. Det har blivit så självklart att man som intellektuell måste vara vänster att en person som Anders Ehnmark på fullt allvar har sagt att det bara finns vänsterintellektuella.
Men socialismens undergång måste följas av att både vänstern och högern ger upp sin krampaktiga och 60-talsmässiga besatthet av ekonomiska frågor.

Annons
Annons
Annons