Annons
X
Annons
X
Sverige
Krönika

Karin Thunberg: Tänk om man skulle önska ett fiasko

Man borde kanske samla ihop sig till ett nyårslöfte. Åtminstone hitta en riktning för sina förhoppningar inför 2013 – även om, det vet vi ju alltihop, livet sällan blir som man förutspår en festfin champagnekväll.

De flesta, största och mest omvälvande händelserna i våra liv går inte att pricka in i almanackan. De händer när de händer. Det är en halvtråkig morgon i april eller november som vi bestämmer oss för att sluta röka, säga upp jobb eller kärleksrelationer – eller kasta oss in i alldeles nya.

Ändå, eller just därför, kan vi behöva några ord på vägen.

I en gammal Expressen hittar jag en intervju med skådespelaren Krister Henriksson som efter 32 filmer tar farväl av rollen som Knut Wallander. Och sedan? Ja, det är det han beskriver med de där meningarna som jag sparat till Behövande Stunder, när man rotar fram klokskaper som andra levt sig fram till. Numera är det inte gömställen jag värnar om. Snarare fler hittställen, platser där det jag behöver ligger och väntar.

Annons
X

Som Krister Henrikssons konstaterande att han vid fyllda 66 år ”… kan välja nya vägar, nya roller och utmaningar.” Det han tänker på är att regissera mer och gärna göra ståuppkomik. Ok, så långt är hans förhoppningar inte särskilt anmärkningsvärda. Men sen kommer det som jag sparat:

”Ett riktigt praktfiasko. Det ska jag ställa till med. Det är vad som saknas i min scenkarriär.”

Å, vilken framtidsdröm!

Nog vet jag också att så kan bara den redan etablerade och framgångsrike unna sig att glädjehojta. Den som kommer att klara sig – både socialt och ekonomiskt – om drömmen slår in och det verkligen går åt pipan. Alltför många har inte råd med ett enda misslyckanden. Åtminstone inga i repris.

Ändå bär jag med mig meningen, som ett mantra.

Genom ett långt liv har jag hört så många, inte minst mig själv, hejda tankars flykt med slutsatsen: ”Det skulle aldrig gå.”

Varför inte? Vad skulle hända om vi förverkligade olika idéer, kastade oss ut i det okända?

Om det är något jag skulle ha önskat för egen del så är det lite mer vardagsmod. Tänk om jag i stället för att hålla mig till de beprövade erfarenheterna, det jag visste att jag kunde, hade vågat prövat nya vägar. Inget värre kunde väl ha hänt än att jag gått vilse helt bort i tok. Och sedan? Vem hade brytt sig?

Inte ens när man står där med skammen kan man förlita sig på dess genomslagskraft. Hos andra.

Ett riktigt praktfiasko – det är kanske det vi behöver. Inte bara för att tränas i ödmjukhet utan också för att bli lite klokare. Tidigare i höstas mötte jag Carolina Klüft som gav en snabblektion i misslyckandets positiva sida. Genom alla år som elitidrottare visste hon att bågen måste spännas till det yttersta inför varje tävling – om det ändå inte gick vägen fanns inget utrymme för att deppa ihop. I stället måste hon snabbt ställa sig frågan: Ok, vad lär jag mig av det här?

Äsch, inte kan jag väl påstå att jag hoppas på ett äkta praktfiasko 2013. Men ett litet misslyckande borde jag väl klara – om jag först vågat det jag aldrig vågat förut.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X