Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Hynek Pallas: Tänk om andrepiloten hade varit muslim?

**”Sabotage **eller terroristattack?” Sommaren 2011 färdigställde jag min avhandling om normativ vithet i svensk spelfilm, och analyserade bland annat ”Wallander – Hämnden”.

Baksidestexten till den skånska polisthrillern är talande både för intrigen och för filmens uttolkning: bomber briserar i Ystad och kuratorn till en Muhammedutställning mördas. Först anklagas stadens ”Svensk-arabiska vänförening”, men så visar det sig att förövaren är en ensam militär, en vit man.

Nu skiftar ”Hämndens” terminologi och terrorismen blir till sabotage och kaos. Att militären har politiska motiv sopas åt sidan: han görs till individ och offer genom att filmen lyfter fram en personlig tragedi i mannens liv.

Annons
X

Den 22 juli, bara dagar efter att jag skrivit om ”Hämnden”, spelades samma scenario upp i Norge. Förloppet efter massmordet var hastigare men terroristexperter som Magnus Ranstorp hann ändå peka ut muslimer. När förövaren sedan visade sig vara en vit man fylldes medierna av spekulationer om Anders Behring Breiviks själsliv och dataspelande.

Och nu är vi där igen: efter att Germanwings 4U9525 kraschat mot en bergvägg löd en av de första frågorna på presskonferensen: Finns det namn på passagerarlistan som tyder på självmordsuppdrag? När det kom fram att andrepiloten troligtvis var ansvarig, blev kontrollfrågorna namn, etnicitet, religion. Först när dessa inte gav ”förklaring” påbörjades resan in i Andreas Lubitz eventuella depression och brustna hjärta.

Föreställ dig att andrepiloten i stället hade varit en sjukskriven muslim. Hade vi kunnat tillskriva honom samma individualitet, depression eller hjärtesorg?

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Svaret på varför vi tvingas göra de här reflektionerna efter varje dåd – att en muslim har ett opersonligt politiskt motiv medan den vite mannens handlingar läggs på den västerländska terapisoffan – kan faktiskt sökas i ett annat filmexempel. Det är nämligen samma mekanismer som gör att seriemördare på film alltid är vita singelmän i 30-årsåldern. Mer skrämmande blir det nämligen inte i ett samhälle där dessa personer är normen.

    För genom detta signalement säger man i praktiken, med det normalitetsanspråk som finns i vitheten, att den potentiella förövaren kan vara ”vem som helst”. Kulturvetaren Sara Ahmed skriver i ”Vithetens fenomenologi” att dessa personer egentligen är mycket farligare än dem med en utpekad yttre markör (namn, etnicitet, religion) – alltså de som gör att den hindrande handen åker upp. Den hand som vi sedan elfte september gjort till kontrollinstans, som hade satt stopp för en Muhammed på väg till cockpit. Deprimerad eller inte.

    Precis som i fallet med ”Hämnden” – vars upphovspersoner tydligt menat filmen som sedelärande mot fördomar men ändå lyckas reproducera bilden av ett ansiktslöst gäng mörka muslimer och den vite mannen som individ – så tycks vi helt enkelt tröstlöst fast i rasistiska strukturer vi inte vet hur vi ska ta oss ur.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X