Annons
X
Annons
X

P J Anders Linder: Tala var silver fram till idag

Vem pratar först: Löfven eller Estelle? Skämtet susade genom internet för några dagar sedan, och jag måste erkänna att jag log ganska brett. Det är ju inte precis genom flitigt klarspråk eller retoriska fyrverkerier som den nye partiledaren har restaurerat Socialdemokraternas ställning. Tvärtom har det varit så tyst att man har kunnat höra en kriskommission falla.

Beskeden som ändå kommit har varit just – beskedliga. På första maj eldade Löfven partifolket som samlats under fanorna i Göteborg med krav på att inrätta ett innovationspolitiskt råd. I Almedalen slog han ett slag för några hundra miljoner kronor i årligt statsstöd till export och miljöinnovationer.

Partiets nya ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson hade utbildningskontrakt mellan staten och unga arbetslösa som huvudnummer i sin första budgetmotion, och hon har valt att inte utmana finansminister Anders Borg vad gäller huvuddragen i den ekonomiska politiken. Där Sahlin/Östros refräng var ”för lite, för sent”, säger Löfven/Andersson ”rätt väl avvägt på det stora hela”.

Annons
X

Det är, som sagt, lätt att göra sig lustig över all denna återhållsamhet, men den har haft gynnsamma följder inte bara för Socialdemokraterna. Att Löfven tagit det lugnt i starten och lutat sig mycket tyngre mot erfarenheterna från svensk industri och IVA:s stora innovationsprojekt än mot framstressade utspel har flyttat näringspolitiken in i debattens mittfåra.

Jag gläds åt att frågor om infrastruktur, forskning, utveckling och företagsbeskattning tycks hamna i fokus i regeringens budgetproposition, men jag är inte övertygad om att prioriteringarna hade sett riktigt likadana ut ifall det inte varit för trycket från Löfven. Och även om det är långt till nästa val tror jag att det stora oppositionspartiets uppslutning kring återhållsam finanspolitik har bidragit till känslan av stabilitet och till att stärka det internationella förtroendet för Sverige.

Om många enskilda människor har skäl att vara ganska nöjda med vad som har hänt med S sedan Löfven tillträdde, har det varit besvärligare för de borgerliga partierna.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Tack vare försiktigheten och tystlåtenheten från oppositionens ledning har det inte blivit många blottor för Alliansen att utnyttja: Hur skräms man med att motståndarna vill ha ett innovationspolitiskt råd? Splittringen till vänster efter de rödgrönas kollaps kommer att bli en första klassens huvudvärk för Löfven, men inte nu när det är mer än två år kvar till nästa val. De flesta människor går trots allt inte omkring och funderar på riksdagsmajoriteter och regeringskonstellationer till vardags. Man kan förstå att Fredrik Reinfeldt lät som matadoren i
    Tjuren Ferdinand i sitt sommartal: ”Snälla du, stånga mig! Sparka mig! Gör nånting! Hoppa på mig!”

    Snart lär han få som han vill.

    Hittills har Löfven bemött uppmaningar till batalj genom att lukta på blommorna och gång efter annan har han fått Sifokvitton på att taktiken bär. När han tog över efter Håkan Juholt i slutet av januari hade Socialdemokraterna precis noterat ett
    all time low med 24,6 procent av väljarsympatierna, men sedan gick det spikrakt uppåt. I februari fick man 29,2 procent, i mars 33,7 procent och i juni nådde man 38,8 procent. Den ena framgången lades till den andra.

    Desto större är kallduschen i dagens augustimätning från Sifo. Socialdemokraterna går tillbaka med hela 4,5 procentenheter till 34,3 procent och är därmed tillbaka på ungefär samma nivå som i mars. Det innebär faktiskt att partiet har något lägre väljarstöd i dag under Löfven än vad man hade under Juholt precis innan hans bostadshistoria briserade. Det är inget dåligt resultat med moderna mått mätt – och S fortsätter att vara större än M, som ökar inom felmarginalen till 28,5 procent – men det är förstås en stor besvikelse och motgång och en stark signal om att tystnadstaktiken nått vägs ände.

    Dels är Löfven inte ny i ämbetet längre och folk börjar intressera sig mer för hans framtidsidéer än hans meritlista. Var står han till exempel själv i den alltmer infekterade interndebatten om valfrihet och företagsamhet i välfärdssekorn? Ska han tiga så länge att vänsterflygeln får lägga fast en kurs med vilken han inte är bekväm?

    Dels har Fredrik Reinfeldt och Alliansen kvicknat till och tar större plats. Återhållsamhet och konjunkturläge gör att det finns både utrymme och behov av nya politiska initiativ i höstens budget. Att en del åsiktsskillnader märks har knappast någon negativ effekt, däremot möjligen en positiv, så länge den grundläggande samarbetsviljan finns kvar.

    Plötsligt vänds blickarna mot Stefan Löfven. Nu är det han som ska upp till bevis. Och lägligt nog är det just idag som han ska hålla sitt sommartal i Vasaparken i Stockholm.

    Prinsessan behöver inte känna någon press, det blir oppositionsledaren som pratar först.

    Vi andra kommer att lyssna med intresse.

    PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD.
    pj.anders.linder@svd.se

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X