Hugo Rehnberg

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN

Lyssna på Min helg-podden

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN
Resa

Tågluffa i första klass

Följ med på en månads semester med okänd resrutt. Med en interrailbiljett i fickan och den uttalade planen att inte ha någon plan. Så vart är vi på väg?

Plötsligt en uöronbedövande smäll. Någon minut senare öser regnet ned. Ett fantastiskt skådespel brakar loss där serietidningsblixtar skär genom kolsvarta moln som bäddar in bergsspetsarna på den taggiga italienska Amalfikusten. Jag får stopp på vespan och blickar rakt ned i det blågröna havet några hundra meter nedanför. Flyr in under ett träd med något så när skydd mot skyfallet, som tur är packade jag i alla fall med mig en regnjacka i ryggsäcken.

Annons
X

Den klassiska vägen SS163 sträcker sig mellan Sorrento i väst och Salerno i öst. Det är bara knappa fem mil mellan de båda orterna, men att köra sträckan kan ta en hel dag. Vägen är extremt kurvig och smal, och slingrar sig längst ut på bergskammarna med bara en midjehög stenmur som skydd mot ett fritt fall nedför berget. Vägen finns på Unescos världsarvslista och har en av världens vackraste utsikter. Men vägen är samtidigt en av världens farligaste med sin kombination av slingrighet och höga höjd över havet. Lägg därtill omkörningshungriga italienare, turister som tittar på utsikten istället för vägen och breda bussar som plötsligt dyker upp på din sida av vägen i kurvorna. 

På mitt hotellrum i Sorrento hade jag kvällen innan läst på om SS163 för tips om sevärdheter längs vägen. På Tripadvisor hade någon slängt ut en fråga:

”Hej, jag tänkte hyra en vespa och åka längs kustvägen. Vad tror ni om det?”

Svaren var enhälliga:

”Du är galen. Gör det inte, det är fullständigt livsfarligt!”

För de flesta är vardagskalendern en snitslad bana av att-göra-listor med hämtningar och lämningar av barn, för långa måndagsmöten, fredagsfika, tandläkarbesök och outvecklande utvecklingssamtal. Dessutom ska man hinna planera semestern.

Men vad händer om semestern får vara just semester? Det vill säga kravlösa dagar utan högt ställda förväntningar med ett innehåll som styrs av dagsform och upptäckarglädje.

Det var utgångspunkten för att köpa en Interrailbiljett med tåg under 30 dagar i Europa. Tillräckligt välbeställd, gammal och bekväm för att resa i första klass. Bagage på hjul istället för ryggsäck och i packningen finns en liten longboard för att kunna rulla fram obehindrat på gatorna i Europas städer. Planen är helt enkelt att inte ha någon plan. Att åka dit näsan och tågrälsen pekar. Men jag har fuskat lite och reserverat en sovplats på tåget från Malmö till Berlin för att vara säker på att komma ut ur landet. 

Väl framme tänker jag reservera platsbiljetter på tåget till Paris för vidare färd till Lissabon.

– Nej, det är helt fullt. Och så ser det ut hela veckan, konstaterar kvinnan bakom biljettdisken.

Intresset för att åka tåg med Interrail har rusat i höjden de senaste åren. Över 300 000 personer reser numera varje år och på papperet är möjligheterna obegränsade, med tillgång till tåg i nästan 30 europeiska länder. Men i praktiken är långt ifrån alla tåglinjer tillgängliga. Till exempel är franska Thalys, som länkar ihop Tyskland, Frankrike och Belgien, undantagna från samarbetet. Och ofta finns det bara en viss kvot Interrail-platser som bokas upp månader i förväg. Mina tågluffarminnen från 1980-talet, när man bara klev på tåget och i värsta fall fick sitta på ryggsäcken i korridoren, är just ett minne blott. Det som räddar mig är att jag bokat ett Interrail-kort i första klass.

– Åk till Warszawa, dit åker inte så många. Och sedan kanske vidare till Budapest, föreslår den hjälpsamma kvinnan bakom biljettdisken.

Att resa utan plan kräver ändå viss planering. Efter en bekväm första klass-resa till Warszawa, i egen kupé, ställer jag mig i kön för att säkra en tågbiljett till Budapest.

– Det är fullsatt, förklarar en bister polska. 

Efter en stunds dividerande lämnar jag dock stationen med en reserverad sovplats.

Warszawas vackra stadskärna lockar förvånansvärt få turister och resenärer.
Warszawas vackra stadskärna lockar förvånansvärt få turister och resenärer.
Tågstationen i Budapest
Tågstationen i Budapest Foto: Federico Zovadelli / Alamy / Alamy/ IBL

Eftersom jag inte vet vart semestern ska ta mig har jag inte bokat hotell på förhand. Snart utvecklas en strategi med minst två nätter på varje plats, det ger tid att upptäcka platsen i lugn och ro och samtidigt hinna fundera ut nästa resmål. Boendet löser sig lätt med appar som Airbnb, booking.com eller med hjälp av min personliga favorit Hotel Tonight. En app som handplockar hotell och ger rabatt om du bokar samma kväll.

Warszawa och Budapest präglas båda av floderna som skär igenom centrum. Längs den västra strandbanken vid floden Wisla i Warszawa växer det fram en flera kilometer lång strandpromenad som leder till Gamla stan. Som gjord för att i långsam takt glida fram på min longboard. Jag kryssar mellan strosande par och flanerande turister och stannar på några av de trevliga bar- och restaurangflottarna som ligger förtöjda längs strandpromenaden. 

Floden Donau klyver Budapest i de två tidigare städerna Buda och Pest och jag utforskar varje nytt resmål på samma sätt: innan ankomst läser jag på om platsen i mina digitala reseguider. Favoriten är Lonely Planets cityguider som är gratis att ladda ned. En annan följeslagare är appen Cool Cousins, en lite hippare guide där lokalinvånare delar med sig av sina bästa tips på allt från krogar och shopping till sevärdheter och museer.

Tågkupé i första klass
Tågkupé i första klass Foto: Alexey Senin / Alamy / Alamy/ IBL

På nattåget från Budapest till hamnstaden Split i Kroatien reser jag ensam i min sovkupé i första klass. Tandborstglasen klirrar i sina hållare och de röda plyschsofforna dammar i värmen. Konduktören går från kupé till kupé.

– Nu korsar vi snart gränsen till Kroatien som är ett väldigt, väldigt farligt land. Lås alla tre låsen och öppna inte förrän jag knackar på imorgon bitti!

Mitt i natten vägrar grannkupén högljutt öppna när gränspolisen vill kontrollera passen. Men Split känns inte det minsta farligt och några nyfunna kroatiska vänner vet vad jag borde göra:

– Du måste öluffa!

Ön Brac är ett utmärkt val för den som gillar vattensporter. Staden Bol dit färjan anländer är ett mecka för vind- och kitesurfing. På ön Hvar är det partystämning och krogarna i hamnen drar igång house-musiken redan på eftermiddagen. Jag har bokat ett Airbnb-boende i Stari Grad som ligger en halvtimme bort med buss och här är stämningen betydligt mer tillbakalutad. Stari Grad betyder ”gamla stan” på kroatiska och är en av Europas äldsta orter. En långsmal vik utgör hamnen där hyryachterna trängs, men bara några hundra meter bort finns det gott om glesbefolkade stenstränder med kristallklart vatten. Det är lätt att förstå varför Kroatien blivit ett av svenskarnas mest populära resmål. Turismen känns inte överexploaterad och prisnivån är ungefär hälften jämfört med hemma i Sverige. Men glöm inte badskorna.

Det har äntligen slutat att regna över väg SS162. Vägbanan torkar upp, solen skiner och nervositeten släpper när jag möter äldre vinkande damer på vespor med hunden i knät. Jag äter en glass i hamnen i Positano där färgglada stenhus klättrar uppför bergsbranterna. Längre söderut än så här hinner jag inte på 30 dagar. Det är dags att sätta sig på tåget norrut.

Den vackra staden Bol på den kroatiska ön Brac, strax utanför Split.
Den vackra staden Bol på den kroatiska ön Brac, strax utanför Split. Foto: Paolo Giocoso/SIME / SIME/ IBL

Till Toppen