Annons

Tack för kaffet, Jean-Luc

På Stockholms filmfestival möter man den snart 80-årige ­regissören ­Jean-Luc Godard på dubbla dukar: i hans senaste skapelse Film Socialisme och i en dokumentär om Nya vågen. SvD:s Carl-Johan Malmberg berättar om hur Godard vidgade hans syn på filmen, konsten och lyckan. Allting började med en kaffekopp.

Uppdaterad
Publicerad

Första gången jag fick upp ögonen för Jean-Luc Godard var genom en kaffekopp. Några extrema närbilder av en espresso, det vita skummet som formade sig till en jättelik galax i det svarta kaffet och sedan långsamt, långsamt försvann. Det oändligt lilla blev det oändligt stora, universum föddes och dog i en kopp kaffe, det mest vardagliga av allt.

Bilderna återfinns i Godards Två eller tre saker jag vet om henne, en filosofisk essä i filmform om förortsliv. Den gjordes 1966, jag såg den några år senare, på en småstadsbiograf där Filminstitutet brukade visa ett program för landsorten med så kallad annorlunda film. Den gåtfulla Två eller tre saker jag vet om henne, med espressokoppen som mystiskt centrum, förändrade hela min uppfattning om vad film var. Plötsligt fattade jag att det kunde vara något totalt oväntat, ett äventyr för sinne och tanke, en labyrint av bilder, ljud, ord.

Skummets rörelse i en kopp espresso i en film av Godard väckte insikten vad film kunde vara. SvD:s Carl-Johan Malmberg berättar om sitt möte med Godards verk.

Foto: JL GODARD, SCANPIX Bild 1 av 6

Jean-Luc Godard under inspelning.

Foto: SCANPIX Bild 2 av 6

Tokstollen från 1965 med Jean-Paul Belmondo och Anna Karina.

Bild 3 av 6

Scen ur Till sista andetaget från 1960 med Jean-Paul Belmondo och jean Seberg.

Bild 4 av 6

Scen ur Godards film Leva sitt liv från 1962.

Bild 5 av 6

Scen ur Godards Leva sitt liv med Anna Karina (till vänster)

Bild 6 av 6
Annons
Annons
Annons
Annons