Annons
X
Annons
X

Ta fajten, Damberg

I Håkan Juholt skulle Socialdemokraterna få en utpräglad betongsosse. Men tvärtom behöver partiet en förnyande kraft. Juholt borde få möta motstånd på kongressen, så att partiet får chans att välja.

Håkan Juholt, ursprungligen journalist, 48 år och riksdagsman från Kalmar län sedan 1994, är valberedningens förslag till ny ordförande för Socialdemokraterna. Han föreslås tillsammans med en tänkt ny partisekreterare: stockholmaren Carin Jämtin, tidigare biståndsminister.

Trots att Juholt är ordförande i försvarsutskottet kan man beskriva honom som en doldis. Den som hoppas på en dynamisk och framåtsyftande idéspruta bakom mustaschen torde dock bli besviken. Juholt står stadigt till vänster om partimitten, och hans syn på politisk förnyelse är klar: ”Jag är så satans trött på dessa närmast religiösa utropen på förnyelse” heter det i en ny bok.

Världen förändras i en rasande takt, men valberedningen föreslår alltså en äkta betongsosse som om inget hade hänt sedan 1979. Hur kan det komma sig?

Annons
X

I jakten på ny partiledare utgick valberedningen från distriktens önskemål. Personen skulle samla hela partiet, stärka och utveckla partiorganisationen, bygga ett starkt lag, vara tydligt förankrad i partiets värderingar, kunna leda idédebatten och utveckla partiets politik. Och vinna val, förstås.

Någon sådan självklar kandidat gick inte att uppbringa. Inte heller partiets mer lyskraftiga namn, som Margot Wallström eller Pär Nuder, ville ställa upp. Istället utbröt den röra som pågått i ett par veckor, där distrikten har spelat ut en rad jämntjocka män – som Thomas Östros, Tomas Eneroth och Sven-Erik Österberg – mot varandra.

Slutligen hittade man, ”en bit ner på kandidatlistan” som
Aftonbladets politiska chefredaktör sade igår, en man som distrikten kunnat enas om. Det var förvisso inte den mest lämpade, men i alla fall den minst olämplige. Valberedningen menar att processen har tagit tid därför att det fanns så många goda namn att välja mellan, men sanningen är snarare att man behövde jultomten men fick Juholt.

Distrikten har godkänt honom av två anledningar. Han har en tillräckligt svag profil för att inte utmana traditionalisterna. Och: han är inte Mona Sahlin.

Hon var ungdomlig, slarvig och framåtrusande. Han är grå, trygg och bevarande. Hon flörtade med företagen, han med facket. Men räcker det med att bara välja en motsats till henne? Nej.

Att Juholt retoriskt befinner sig i samma värld som Lars Ohly, en plats där borgare har hög hatt och dricker champagne för att fira när härbärgena rivs, är ett mindre problem. Det som är illavarslande med Juholt är att socialdemokratin med honom missar chansen till verklig politisk förnyelse. Man blir stillastående.

I hela Europa letar socialdemokratin efter vägen framåt. Att då välja någon som demonstrativt skyr nya tankar är dumt.

Det finns bättre namn. Mikael Damberg från Stockholms län, till exempel. Han ska kanske inte utmålas som någon politisk frälsare. Men till skillnad från Juholt har han en vision om en politik för kunskaps- och tjänstesamhället.

Det finns ett starkt stöd för Damberg i de delar av socialdemokratin som vill framåt. Det skulle göra Sverige gott om Socialdemokraterna valde den vägen.

Kritiken mot valberedningens arbete har varit hård – men rättvis. Även för utomstående är det uppenbart att dugliga kandidater, som Damberg, fallit offer för rävspel. Att extrakongressen nu ska sluta upp som en man bakom Juholt är orimligt. Som den gamle LO-bossen Stig Malm, ombud till kongressen, säger: ”att åka dit och bara ha ett namn att välja på, det gjorde man i Sovjet för femtio år sedan”.

Damberg borde kandidera. Partiet måste åtminstone få chansen att välja förnyelse.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X