Annons

Ta dig sen dito en, dito två, dito tre, så dör du nöjdare

Publicerad

Röker du? Fimpa genast! Jaså, du tycker det är svårt, och dessutom tycker du om att röka. Oroa dig inte, vi har våra metoder att få dig att sluta. När ditt hjärta börjar krångla och du behöver en bypass- eller annan operation kommer doktorn att avslöja att du är rökare, och då hamnar du längst bak i vårdkön. Vi kan nästan garantera att du hinner avlida innan det blir din tur.
Samma sak gäller förstås om du är överviktig, regelbundet nyttjar alkohol (ungefär som fransmännen) och äter vad som stämplas som ”onyttig” mat, i stället för massor med frukt och grönsaker. Och så motionerar du väl dagligen? Varje brott mot denna syndakatalog straffas med att du hamnar längst bak i vårdkön, vad du än söker för. Försök bara inte att lura oss, kom ihåg: Storebror ser dig!
Vem är då ”vi” i detta sammanhang? Hälsofascisterna förstås! När en mig närstående person, som inte röker, dricker ytterst måttligt, älskar långpromenader och Bergs marsipanlimpor (där kom bockfoten fram), vredgades över hälsofascisterna tyckte jag
att det var väl ändå att ta i. Det gör jag inte längre. Jag förstår att de håller på att vinna mark, och att den dovt hotfulla frågan ”Är du lönsam, lille vän?” nu byts mot ”Är du frisk, lille vän?”
Om svaret är nej hänvisas till den tyska maximen: ”Gesund sein heisst gesund leben” (Att vara frisk innebär att leva sunt). Den som inte lever ett rökfritt och allmänt sunt liv har bara sig själv att skylla när den blir sjuk. Dessa visdomsord var en grundpelare i nazisternas omfattande hälso- och rashygieniska program som ledde till att morden på handikappade och utvecklingsstörda genomfördes.

Kanske är det att skjuta mygg med kanoner när man nämner nazisternas eutanasiprogram i samband med våra svenska hälsofanatiker. Och kanske inte. Kanske är det med mänskliga idéer som med krig: Man vet alltid hur de började, men aldrig hur de kommer att sluta. När jag läser om den ”gigantiska samhällsvinsten” som kan göras, bara folk insåg att ”individen i ett solidariskt samhälle har ansvar för att göra vad hon eller
han kan för att hålla sig frisk” oroas jag. Riktigt rädd blir jag när jag granskar föreslagna metoder för att ”uppmuntra hälsosamma beteenden” med, bland annat, ”kortare kötid och lägre avgifter”, för den som blir sjuk ”oförskylld”. De sistnämnda citaten är hämtade från en artikel på Brännpunkt (SvD 14/6) vars författare är långt ifrån ensam om tanken att det skall gå att köpa sig förtur i vårdkön genom en ”hälsosam” livsstil. Att använda ordet solidaritet i sammanhanget är lika osmakligt som om det handlade att köpa förtur för pengar. Var skall vi för övrigt dra gränsen för icke önskvärda ”livsstilar”? En frisksportare som slår sina barn, en vegetarian som är bekännande nazist, eller en frikyrklig renlevnadsman som psykar syndiga församlingsmedlemmar, skall också de, i kraft av alla morötter de har satt i sig, ha förtur? Eller bör de förvisas till slutet av kön? Vem bestämmer det?

Annons
Annons
Annons
Annons