X
Annons
X

Tommy Olofsson: Szymborskas signalement är förtjusning och förtvivlan

Wisława Szymborska.
Wisława Szymborska. Foto: FILIP MILLER/TT

Den polska poesin efter andra världskriget har i årtionden hävdat sig som något av det märkvärdigaste i samtida litteratur. En förelöpare till den lysande poetgeneration som stod upp ur askan är Czeslaw Milosz, Nobelpristagare 1980, denne lärde och desillusionerade ironiker, som, landsflyktig i Kalifornien, på behörigt avstånd från det av Sovjetunionen politiskt och mentalt ockuperade Polen, fortsatte att skriva på polska och att i första hand kommunicera med en polsk publik, även när den inte fick läsa vad han skrev, därför att en del av hans böcker blev förbjudna. Ironikern Milosz, poet och essäist, och den notoriske skeptikern Witold Gombrowicz, prosaisten som har skrivit ett par av vårt århundrades märkligaste romaner och dessutom en svit giftdrypande dagböcker, fångade i sina verk något som antagligen ligger djupt i den polska folksjälen, sådan denna har danats under decennier av förtryck omväxlande med chauvinistisk yra. Man brukar fördomsfullt tala om polsk riksdag och ser med ringaktning på polackernas oförmåga att foga sig ens efter sig själva. Det ligger naturligtvis inte i generna utan är en motståndsstrategi som har finslipats av de öden och äventyr som historien har dragit in Polen i. Ingen kultur i världen är så anarkistisk och ironisk som den polska. Sådan har den varit i drygt femtio år, inte minst den polska litteraturen.

Wisława Szymborska.

Foto: FILIP MILLER/TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X