Annons
X
Annons
X

Magnus Ljunggren: Systrar i sorgen och det tysta motståndet

De möttes 1938 som två väntande anhöriga utanför Krestyfängelset i Leningrad. Den unga Lidija Tjukovskajas omfångsrika nedtecknade samtal med poeten Anna Achmatova är en modern klassiker.

Första delen av Lidija Tjukovskajas trebandsverk har just utkommit i svensk översättning på Ersatz.
Första delen av Lidija Tjukovskajas trebandsverk har just utkommit i svensk översättning på Ersatz. Foto: Ersatz

Den ryska modernismen sönderföll i tre rörelser: symbolismen, futurismen och akmeismen. Man vill gärna tro att symbolister eller futurister skulle ha framfött de stora poetiska berättelserna om 1900-talets nationella tragedi eftersom båda var så förankrade i tiden. Men det blev inte så. En företrädare för den minimalistiska akmeismen (som hade reagerat mot symbolismens bombasmer och sökt återge dikten konkretion och substans i verser om det mest näraliggande) iklädde sig rollen av det lidande Rysslands förbedjare: Anna Achmatova (1889–1966).

På ett typiskt ryskt sätt kom hennes biografi att sammantvinnas med hennes skapande. Vi kan helt enkelt inte bortse från Achmatovas liv när vi läser hennes oöverträffade vittnesbörd om en ond tid.

I glipan mellan 1937-38 års terrororgier och det tyska anfallet i juni 1941 befann sig stalinismen i ett egendomligt interimstillstånd med myriader av människor i fångenskap, med nationen i förbund med nazismen, med Achmatovas son någonstans, okänt var, i Gulaghelvetet. Sonens far, poetkollegan Gumiljov, avrättades tidigt. Achmatova levde dessa år i en feber på gränsen till galenskap. Nu tillkom de viktigaste delarna i hennes poem ”Rekviem”, där hon i epilogen tar på sig uppgiften att upprätthålla det kollektiva minnet. Av de mångas ”arma ord”, säger Achmatova, har hon vävt en svepning på samma sätt som Gudsmodern i en helig bysantinsk dåres vision på 1000-talet lade sin klädnad över alla hemsökta, till stöd och tröst - utgångspunkten för den ortodoxa beskyddshögtiden.

Annons
X

Kanske är Achmatovas vän och kollega Osip Mandelstam i nästan samma mån som sonen hjälten i hennes poem. Hon har dem båda i tankarna. Hon kan inte vara säker på att någon av dem finns i livet – i själva verket hade Mandelstam dött redan 1938, i samband med avlusning på en transitplats i Sibirien. Sonen Lev skulle överleva, befrias, gå ut i kriget, för att sedan åter försmäkta ett antal år i lägren.

”Rekviem” är sprängfyllt av allusioner och undertexter. Det skiftar mellan genrer, mellan bibliska referenser och brutalt glättiga kupletter, mellan nationellt kväde och privata ångestrop. Till slut känner poeten att det kanske bara är Pusjkin hon kan mäta sig med: den störste av dem alla som i Horatius efterföljd hade förklarat att hans verk nådde högre än huvudstadens Alexanderkolonn.

Före 1957 kunde Achmatova kunde aldrig uppteckna sitt poem. Hon levde själv med arresteringshotet hängande över sig. Hon kunde skriva ner fragment och visa sina närmaste  för att sedan omedelbart bränna det livsfarliga pappret.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I de ringlande fängelseköerna hände det sig 1938 att hon blev bekant med en ung författarinna, Lidija Tjukovskaja (1907–1996), dotter till Sovjetunionens främste barndiktare, Kornej Tjukovskij. Det blev upphovet till en vänskap som genererade Tjukovskajas noggranna noteringar av sina samtal med Achmatova, en modern klassiker i tre band. Dess allra väsentligaste första del, som omfattar just åren 1938-41, finns nu äntligen tillgänglig på svenska med ett antal appendix, i Ola Wallins säkra tolkning – ”Anteckningar om Anna Achmatova” (Ersatz, 592 s).

    Tjukovskaja stod där bland alla de anhöriga med matpaket till sin nyblivne make, den unge fysikern Matvej Bronstein. Han hade gripits 1937. Vad hon inte visste var att han redan efter ett halvt års internering hade dömts och skjutits (på en och samma dag). Det fick hon, genom pappans exceptionella kontakter, vetskap om hösten 1939. Bronstein var vid arresteringen 31 år gammal, ett storartat vetenskapligt löfte, med en rad arbeten bakom sig om gravitation och kvantteori.

    Nu förenades Tjukovskaja och Achmatova i sin plåga. Tjukovskajas beundran för Achmatova – en diktare som varit tystad i mer än 15 år (men plötsligt, mitt i absurditeten, fick ut ett tunt, tillbakablickande häfte) och samtidigt utstrålade en enorm värdighet och övertygelse om sin kallelse – var gränslös. Hon tycks genast ha varit på det klara med Achmatovas genialitet: väninnan var i stånd att bevara ”den klassiska diktens skepnad” samtidigt som hon inom den åstadkom ”jordbävningar och omvälvningar”.

    Achmatova behövde i sin tur Tjukovskaja. Hon kunde pröva sina diktrader (innan hon eldade upp dem) på väninnan. Hon fick möjlighet att föra ständiga litterära samtal som terapi. Därtill kom att Tjukovskaja var en perfekt förlagsredaktör, inför Achmatovas litterära återkomst, med sinne för minsta skiljetecken. Inte underligt att hon ibland utnämnde Tjukovskaja till sin ”kapten”.

    Själv testade Tjukovskaja en nyskriven roman kring sitt eget martyrium, ”Det tomma hemmet”, på Achmatova under stor nervositet och förväntan. Achmatova gav den sitt erkännande. Den översattes till svenska via ett samizdatmanuskript 1969 och gavs ut på nytt häromåret.

    Achmatova fanns där i små omständigheter i en kollektivlägenhet, med människor hela tiden inpå sig. I ett angränsande rum höll hennes före detta man konstvetaren Nikolaj Punin till, med ny kvinna. Hon befann sig i extrem anspänning, med allehanda symptom. Hon drabbades av vad som känns som hjärtattacker, hon led av sömnlöshet, andningsproblem, en på oklara grunder uppsvullen fot. Hon gick klädd i en sliten kappa eller en päls utan knappar. Emellanåt var – skriver Tjukovskaja – håret tovigt, ansiktet gulblekt, ögonen insjunkna. Hon levde bara för att vidarebefordra Rysslands mardröm.

    Det märkliga är att anteckningarna inte med ett ord redogör för det som upptar de båda:  förtrycket, skräcken, Achmatovas ohyggliga oro för sonen, Tjukovskajas sorgearbete. Detta kunde inte fästas på papper, eftersom det var för farligt. Det finns där bara mellan raderna, som en klangbotten för yrseltillståndet de genomlever. Någon gång kan texten använda sig av diffusa pronomina och adverb som ”de”, ”där” och ”därifrån”. Det är eufemismerna för makten och säkerhetstjänsten. Det smått oerhörda är att alla Sovjetglosor är bannlysta: Stalin, Lenin, Sovjet, NKVD, bolsjevism, socialrealism. Inte ens fängelserna eller arrestlokalerna kan nämnas.

    Det som sägs ut representerar alltså samtidigt något annat – det är en isbergstopp. De två diskuterar läsupplevelser och minnen, Achmatovas barndom, det litterära livet i det förrevolutionära S:t Petersburg, de evigt närvarande Dante, Shakespeare och Dostojevskij (men också Joyce och Proust). Achmatova har bestämda synpunkter på allt som hon ofta nattetid tar till sig – ibland hänsynslöst subjektiva, alltid skarpetsade. På Pusjkins författarskap är hon en med tiden erkänd specialist. Som läsare kan man bli en aning chockerad. Hennes domar är så hårda: Turgenev befinns vara ytlig, Tjechov duger inte – hans människor är ”för ömkliga”.

    1940 påbörjar Achmatova försiktigt det som ska bli hennes nästa storverk, ”Poem utan hjälte”, som med utblickar dels mot 1913, dels mot terrorn och kriget, ska söka elliptiskt fånga Rysslands sammanlagda erfarenhet under hennes livstid. Hon arbetar med det, till och från, ända fram till 1962 – en mosaik ”om hur vi levde i en skräckfylld vanmakt/ och hur vi fostrat våra barn att utstå/ stupstock, tortyr, fångenskap”.

    Fonden till båda poemen kan bara vara S:t Petersburg-Leningrad. Achmatova rör sig i en stad som tillika är en hel kultur. Där är den imposanta arkitekturen, snålblåsten från Finska viken, den obarmhärtiga Nevan, solnedgångarna, Nevskij-boulevarden (som hon, agorafob, bara med svårighet forcerar) – en mörknande apokalyptisk härd överlagrad av litterära intryck.

    **Tjukovskaja talar om ** det majestätiska hos sin väninna som aldrig låter sig påverkas av sin fastighetsförvaltares undran: ”Ni var visst författare en gång?” – eller av sina grannars högljudda bråk från andra sidan väggen: ”Din djävel, ditt svin!” Hon kan uppfatta något skulpturalt i Achmatovas apparition, i hennes skarpskurna profil och speciella rörelsemönster: ”en staty av sorg, ensamhet, stolthet och mod”, färdig att bli till brons.

    Berätterskan frågar och frågar, vill hela tiden veta mer. Hur blev Achmatova den hon är? En till synes rätt ordinär skolflicka i Tsarskoje Selo, en ung kvinna som 1912 debuterade med kammarpoesi om kärlekens slutskede: uppbrottet och ensamheten, en tystad 30-talsröst. Hur kunde hon få dessa dimen­sioner, hur kunde hon tillägna sig denna suveräna visshet om sin utkorelse?

    De tre samtalsvolymerna täcker faktiskt inte hela Achmatovas senare liv. De två kvinnorna bar på järnviljor: i Tasjkent – som de i Leningradbelägringens inledningsskede 1941 evakuerades till, och varifrån Tjukovskajas så kallade Tasjkenthäften som ingår i appendixet emanerar – kolliderade de. Den smärtsamma brytningen varade i tio år. Sedan återupptogs kontakten och hölls vid liv fram till Achmatovas död 1966.

    Jag minns Tjukovskaja som en förunderligt strong personlighet. När vi blev bekanta var hon svårt synskadad men arbetade febrilt med hjälp av tjocka filtpennor. På 70-talet stod hon upp för sina vänner Sacharov och Solzjenitsyn, vilket ledde till att hon uteslöts ur Författarförbundet. Om uteslutningen berättade hon följande. Plötsligt hade försvarstalet glidit henne ur händerna varvid hon tvingats krypa ner på golvet efter de fladdrande pappren. Ingen av de gamla författarpamparna hade rört ett finger för att hjälpa den halvblinda. Jag tror att hon genomförde hela denna akt med bevarad pondus.

    Achmatova var förstås bara så ännu mycket starkare. I något skede när hon var riktigt illa ute och en vän uttryckligen oroade sig för henne ska hon lugnande ha svarat: ”Jag är en stridsvagn.” Ja, en stridsvagn som stod bakom två av den ryska 1900-talslitteraturens mäktigaste skapelser. Lidija Tjukovskaja låter oss förstå något av hur detta mirakel blev möjligt.

    Magnus Ljunggren är professor emeritus i rysk litteratur vid Göteborgs universitet.

    Från poetisk förhoppning till läger och misär | SvD svd.se
    Annons
    Annons
    X

    Första delen av Lidija Tjukovskajas trebandsverk har just utkommit i svensk översättning på Ersatz.

    Foto: Ersatz Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X