Recension

Tjajkovskij, Symfoni nr. 4, Symfoni nr. 6 (2 cd)Symfonier tolkade med respekt

Valerij Gergiev är känd dirigent och chef för Mariinskijteatern i S:t Petersburg.
Valerij Gergiev är känd dirigent och chef för Mariinskijteatern i S:t Petersburg.
Under strecket
Publicerad
Annons

Tjajkovskij var på höjden av sin bana när han komponerade den symfoni som han älskade mest och gick i graven med, bara några dagar efter uppförandet 1893. Den existentiella dimensionen i Symphonie pathétique, säger Gergiev, gör det omöjligt att dirigera verket på exakt samma sätt varje gång. När det gäller 6:e symfonin är detta också andra gången gillt för honom – första gången på skiva var en studioinspelning 1995 – 1997 med hans egen orkester – det vill säga Kirov-orkestern, kontra den aktuella live-inspelningen med Wienerfilharmonikerna. Nära tio år har gått, den uppburne dirigenten är i dag megastjärna. I Moskva samlar hans utomhuskonserter miljontals fans på Röda torget, och tsar Gergiev leder världens enda globala operakompani på ständigt nya korståg i den ryska musikens namn.

Det finns så lite tid, och så mycket att göra – ”bara 10 % av allt det jag vill göra hinner jag med”, sa han när jag träffade honom i S:t Petersburg för två år sedan, strax efter 50-årsfirandet. Något i kommentaren fick mig att inse att denne gudabenådade musiker är starkt medveten om sin egen dödlighet. Den tragiska dimensionen i Tjajkovskijs symfonier träffar därför sin rätte interpret i Valerij Gergiev. De aktuella inspelningarna dokumenterar Gergievs vänskap med Wienerfilharmonikerna; så andas de också ömsesidig respekt och hänsyn till verken ifråga. Klangen är omgiven av rymd och luft, den fjärde symfonin skrider fram som Volga, mäktig och filosofisk, med fjädring i de punkterade rytmerna som skapar ömsom dramatik, ömsom lekfullhet och eroticism. Scherzosatsen är möjligtvis en smula för jordbunden för att kunna skingra tankarna inför återkomsten av ödestemat i finalen - men då skräller det också till rejält.
Den sjätte symfonin i Wienerfilharmonikernas sällskap erbjuder en betydligt större spännvidd i gestaltningen, med ett skimrande vemod i de lyriska avsnitten som påminner om Alfvén och Stenhammar. Inspelningen från 1995 av samma verk med Gergievs egen orkester har visserligen i de moll-anstrukna ögonblicken en desperation som är fruktansvärt uppskakande, och inspireras av den nerv och själ som präglar förhållandet mellan autokraten Gergiev och hans musiker. Men för en mer balanserad musikalisk upplevelse hänvisar jag istället till inspelningen med Wienerfilharmonikerna. Den är helt enkelt en hyllning till själva livet.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons