Annons
X
Annons
X

Symbolen för ett parti som faller sönder

Foto: GRAFIK: JENNY ALVÉN

När den spanske formgivaren Javier Mariscal ritade Socialdemokraternas partisymbol skapade han inte bara en designklassiker. Han berättade också en fabel om vad socialdemokratin är – eller snarare vad han ansåg att den borde vara.

Det är naturligtvis öppet för personliga tolkningar, men i rosen kan också ses en knuten näve – symbolen för rörelsens kamp. Handen är i sig uppbyggd av delar. Tar man bort de fyra små översta bitarna, så bildar de två återstående en språkfärdighetens papegoja. Avlägsnar man istället de fyra bitar som befinner sig längst ut till vänster framträder huvudet från en urstark och tjockhudad noshörning. Och suddar man ut de två delarna som är högst upp till höger, så ser man glädjen och lekfullheten i en apa.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Den finurliga rosen togs fram när Mona Sahlin var partisekreterare och Bo Krogvig, kampanjgeneral i årets val, var informationssekreterare. Ändå tycks Mariscals poäng länge ha gått dem förbi.

    Annons
    X

    I den senaste opinionsmätningen från Sifo får Socialdemokraterna 30,6 procent. Det är en bra bit under valresultatet 2006 på 35,0 procent, för att inte tala om hur lågt resultatet är jämfört med de 45-procentsnivåer som gällde för bara något decennium sedan. Även om Sahlin tillmäts utomordentligt lågt förtroende (hon brukar hamna runt 20 procent där Fredrik Reinfeldt numera rutinmässigt mäter in på dryga 70 procent) är skulden primärt inte hennes. Det långvariga fallet visar att det saknas något.

    Bakom tappet ligger ursprungligen Sveriges politiska normalisering efter excesserna på 1970- talet. Övertron på offentlig sektor gav plats för en djupare förståelse för marknadsekonomi och valfrihet, varmed socialdemokratin förlorade sin standardlösning. Sedan dess har partiet antingen släpats eller backat in i den nya tiden. Och ett parti som bara ses som motståndare till förändring – mot allt från kommersiell tv till huvudvärkstabletter i matbutiken – förlorar förtroendet.

    Förvandlingen från en rörelse som kan ena halva befolkningen till nuvarande storlek har också blivit en negativ spiral. Socialdemokratin lockar inte längre de erfarna ekonomerna, de skarpa skriftställarna eller de vassa visionärerna.

    I stället för att profilera sig som ett parti som axlar ansvaret för de stora frågorna, som jobben eller utbildningen, har Socialdemokraterna på senare år valt att locka lätt identifierade nischgrupper.

    När Mona Sahlin som ny partiledare listade viktiga frågor blev den första ”Likställ äktenskapen helt oavsett kön”.

    Många undrade var de tunga frågorna tagit vägen. Jobben? Ekonomin? Skolan?

    Först nu, i valrörelsen, har man börjat försöka framställa Sahlin som statsman. För sent.

    Häromveckan gjorde Carin Jämtin, ledare för S i Stockholm, ett symptomatiskt utspel; hon föreslog att alla offentliga toaletter skulle vara könsneutrala. Så talar ett parti som har förlorat förmågan att urskilja vad som verkligen är viktigt.

    Det som var tungt och slitstarkt med socialdemokratin har bytts mot pladdrighet och lättja.Med Javier Mariscals symbolik skulle man kanske säga att det är noshörningen som försvunnit.

    Tar man bort noshörningen, återstår bara apan.

    Annons
    Annons
    X
    Foto: GRAFIK: JENNY ALVÉN Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X