Björn Kohlström:Sylvia Plaths dikter vägrar hålla käften

Sylvia Plath (1932–1963).
Sylvia Plath (1932–1963). Foto: TT

Sylvia Plath läses vanligen som en bekännelsepoet, men i en ny biografi som delvis befriar henne från sjukdomsstämpeln framstår hon snarast som en mästerlig surrealist. Språket i hennes texter tycks understryka värdet i att göra sin röst hörd, på sina egna villkor.

Under strecket
Publicerad
Annons

Bara ett par timmar efter att Sylvia Plaths liv tog slut, på morgonen den 11 februari 1963, gick The Beatles in i Abbey Road Studios några kvarter bort för att spela in debutalbumet ”Please please me”. Därmed inleddes karriären för popmusikens mest inflytelserika band exakt när poesins mest inflytelserika röst tystnade – även om detta inflytande mestadels skulle ske postumt. Diktsamlingen ”The colossus” (1960) hade väckt viss uppmärksamhet i det nya hemlandet England men gjorde inget avtryck hos vare sig läsare eller kritiker i USA. Debutromanen ”Glaskupan” hade också precis fått artiga recensioner i brittisk press, men hade refuserats av två amerikanska förlag. Självmordet nämndes i en enda tidningsnotis, där inget sades om hennes författarskap, utan hon kallades enbart hustru till en av Englands mest kända poeter, Ted Hughes. 

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons