Annons
Recension

Sylvan LionniSylvan Lionni mitt emellan pop och minimalism

”Chromosphere” med Sylvan Lionni på Stene Projects i Stockholm.
”Chromosphere” med Sylvan Lionni på Stene Projects i Stockholm. Foto: Carl Henric Tillberg

Sylvan Lionnis kartonger ger sken av att ha fått tillräckligt många törnar för att både vara generella och individuella. De balanserar därmed mellan två andra amerikanska konsttraditioner: popkonstens vardaglighet och minimalismens strama individlöshet.

Under strecket
Publicerad

För sjuttio år sedan, veckor innan andra världskrigets slut, ställde Jackson Pollock ut målningarna ”Totem Lesson I & II”. Verken gjorde kritikern Clement Greenberg så lyrisk att han utnämnde konstnären till den viktigaste i sin generation. Det här var innan konstnären hade påbörjat sina abstrakta ”drip-paintings”, men målningarna innehöll ändå många av de element som vi nu förknippar med den amerikanska efterkrigsmodernismen: stark penselföring, kraftig gestik och stora känslor.

När Sylvan Lionni i dag visar sina ”totem” på galleri Stene är avståndet till landsmannen Pollock enormt. På gallerirummets väggar hänger svit figursågade monokroma målningar/objekt. Verken är symmetriska till sin form, men något oregelbundet veckade, vilket gör det enklare att identifierade dem som utvecklade tårtkartonger – fast utförda i industrilackad plåt. Formerna är alltså ett slags ready-made och gestiken är minimal. Penselföringen är obefintlig och känslostormen är väl snarare att betrakta som en vårbris.

Annons
Annons
Annons