X
Annons
X
Recension

Sweet Charity Sweet Charity

Det märkvärdigaste med Intimans föreställning av Sweet Charity är att den över huvud taget har kommit till stånd. Denna lite bortglömda 60-talsmusikal har aldrig tidigare satts upp i Stockholm, och det är något underbart otidsenligt över projektet.
Sweet Charity är i sin helhet en skapelse av den geniale, perfektionistiske koreografen Bob Fosse, som med den fick sitt stora genombrott även som regissör, först på Broadway 1966 med hustrun Gwen Verdon i titelrollen och sedan genom filmversionen med Shirley MacLaine från 1969.
Historien bygger på Federico Fellinis film Cabirias nätter, fast bordellmiljön hos Fellini här har blivit en
sjaskig dansklubb i New York. Musikalen är samtidigt oerhört sofistikerad och mycket enkel - den handlar helt och hållet om längtan efter kärlek.
Till komplexiteten bidrar inte minst Cy Colemans musik med dess raffinerade arrangemang - pling, rassel och tjong! - som motsvaras av Fosses minutiöst utmejslade koreografi. På Initiman får vi en karaokeversion utan musiker på scen, och det är den här föreställningens stora, stora brist. Det är något ytterligt torftigt över att duktiga artister ska behöva sjunga till ett färdiginspelat band.

Däremot har man satsat på det som syns: smarta scenlösningar, glittrande kostymer och rejält med dans. Regissören Peter Björk och koreografen Per-Magnus Andersson lägger sig otroligt nära Fosse. Många scener är närmast kopior av filmversionen, fast lite grövre, som när originalets långa cigarrettmunstycken blivit cigarrer. De 60-talistiska gogo-stegen kompletteras ibland med lite modernare krumspång, till exempel i ett nummer med Bouncedansaren David Dalmo.
Om Sweet Charity ska fungera hänger helt och hållet på om den kärlekstörstande Charity Hope Valentine förmår gripa tag i pub-liken. Det är ett vågspel att besätta den med en sångare som Nanne Grönvall; det är trots allt en stor spelroll, som dessutom kräver danskunskaper. Det har man mycket skickligt maskerat genom att anpassa stegen efter vars och ens förmåga.
Dansscenerna fungerar utmärkt, och Nanne Grönvall har det viktigaste för en musikal- artist: förmågan att upprätta publikkontakt. Hon är lite frejdigare och inte riktigt lika rörande som Shirley MacLaine men också befriande fri från sentimentalitet. Det håller hela vägen utom i det känslosamma slutnumret.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X