Annons
Recension

IdaSvindlande vacker resa i ett lands minne

Pawel Pawlikowskis svartvita film ”Ida” är en flört med 60-talets europeiska konstfilm. Men den unga nunnans resa säger mer än vad som gick att säga då, skriver Hynek Pallas.

Publicerad

En av mina favoritfilmer är Carl Theodor Dreyers ”En kvinnas martyrium” från 1928 där den danske regissören skildrar rättegången mot Jeanne d’Arc. I några av filmens starkaste scener placeras skådespelerskan Maria Falconettis huvud i bildens nederkant med gott om luft över sig. I ett medium där ansiktet senare skulle komma att förknippas mer med den bergmanska närbild som uppfyller duken ger det en känsla av skulptur istället för porträtt.

Samma framkarvade skönhet och människoskildring – där individen är i händerna på omständigheter – slår emot mig i regissören Pawel Pawlikowskis svartvita ”Ida” där huvudpersonen, den unga katolska nunnan Anna (Trzebuchowska), konsekvent befinner sig i dukens nedre tredjedel i svindlande vackra bilder.

Annons
Annons
Annons
Annons