Annons
Recension

Polen berättar: Navelsträngen i jordenSvindlande resagenom dagens Polen

Under strecket
Publicerad

Den här lilla behändiga volymen innehåller 16 noveller av 16 yngre polska författare. Bara fem av dem är kvinnor. Det är en resa genom dagens Polen i 16 korta etapper, så snabb att det svindlar för läsaren. Men antologier är inga expresståg, och de här berättelserna bör läsas en i taget, med eftertanke, då och då.
Jag börjar med det magnifika slutet, Zbigniew Kruszynskis ”In Dichters Lande”. Författaren och Pawel Huelle, båda födda 1957, är äldst i samlingen. Han undervisar i skönlitterär översättning på Södertörns högskola, och följaktligen är hans bidrag en enda intrikat utläggning om tolkning som livsnödvändighet.
Hjälten, en översättare som är mycket, för att inte säga plågsamt ”medveten om originalet”, deltar i ett symposium, förmodligen i Warszawa. Medan han på krångliga vägar letar sig fram till universitetet, där han skall föreläsa, håller han ett stumt försvarstal för sin inställning när det gäller översättandets natur och nödvändighet. Slutet på hans allt vilsnare vandring genom ”originalet”, den allt mer labyrintiska staden, är tillika historiens poäng och skall inte avslöjas. Bara att den är brutal, som de flesta poänger, dessa novellkonstens onödiga identitetshandlingar, vilkas uppgift det är att, företrädesvis med våld, knyta ihop berättelsens spretande beståndsdelar.

Daniel Odijas befriande poänglösa ”Sanna historier” är en färd genom en sjaskig verklighet till en förhoppningsvis renare och ljusare. Mannen som kör sin havande hustru gläds åt barnet, som när som helst skall komma, och fasar för bilfärden till sjukhuset. Vi lämnar de blivande föräldrarna på vägen dit, i mörker och hällande regn. För deras och för världens skull hoppas vi att de hinner fram i tid, att inget kommer att svika barnet, löftet om det nya och rena.
Vi har glömt att kärleksakten också
består av ord, har någon fransman sagt nyligen. Manuela Gretkowska minns det. Hennes ”Passionsdagbok” är en verbal kärleksexplosion, mycket noggrant, ömt och entusiastiskt skildrad av den älskande kvinnan. Läsaren rörs av den exalterade Höga visan-klangen, utan en enda dissonans, och är tacksam för frånvaron av sakliga vulgariteter.

Annons
Annons
Annons