Recension

ALICESvindlande nära traumatisk nutidshistoria

Under strecket
Publicerad
Annons

Ridån glider isär och fram träder Beckettska träd, stenar och stoft, inneslutna av indigoskimrande videoskärmar och hetsig techno. Två unga kvinnor, som båda heter Alice, kravlar sig upp från marken och undrar var de är och hur de kom dit. Biljana Srbljanovic har sänkt ner dem i Lewis Carrolls underland, där de utstår galna tebjudningar och dödshot i tidlös klaustrofobi, i sällskap med en tyrann och hans kvinna. Men den surrealistiska sönderdelningen och det Beckettska ödelandet är allegorier av ett mer samtida sammanbrott: Balkans.
Srbljanovic underjordiska motiv tangerar allegorin i Emir Kusturicas film Underground och hetsen hos den unga förlorade krigsgenerationen i Vladimir Arsenijevics roman På undre däck. Sedan Balkankrigen har många strider rullat över tv-rutan; Alice är ett memento om de posttrauman som på samma gång upplöser och isolerar drabbade i ett slags segsliten mardröm.

Föreställningen har förts hit av Intercult från den erkända teatern Atelje 212 i Belgrad. Ensemblen, som är svensk och serbokroatisk, talar sina egna språk och dessutom engelska. Etienne Glaser spelar en apatisk pennalist som håller de halvnakna Alice-flickorna förslavade och som ger uttryck för pedofili (i likhet med Robert Wilsons och Linus Tunströms sceniska tolkningar av Alice i underlandet där författaren Carroll komprometterades). Som hejduk har han en bisarr lärarinna (Åsa Simma), som enligt egen utsago var älskad av alla elever medan allt ännu var i sin ordning, men som nu inte ens känns igen av dem.
Den gamla ordningen får komiska uttryck på film, från sekvenser med svajande pingviner till par som dansar 70-talsdisco med exakta tvåstegsrörelser. Mindre ironiskt blir det när en ålderstigen ballerina virvlar in på scenen till en patetisk ballad.

Annons
Annons
Annons