Annons
X
Annons
X

”Sveriges säkerhetspolitik är alltför oklar”

Det är ett sorgligt faktum att det i dag råder oklarhet om Sveriges säkerhetspolitik såväl hos den ­inhemska opinionen som hos utländska observa­törer. Vad som skulle behö­vas är ett tydligt linjetal av statsministern, skriver Sven Hirdman.

Svenska Natodebatten

Foto: Yvonne Åsell

DEBATT | SÄKERHETSPOLITIK

Ett svenskt medlemskap i Nato vore ett kraftigt brott mot en 150-årig era av militär alliansfrihet.

Under de senaste två åren har vi fått en bred debatt om Sveriges säkerhetspolitik, vilken inkluderar frågan om medlemskap i Nato och förhållandet till Ryssland. Den förs inte bara i utrikespolitiska kretsar i Stock­holm utan engagerar även många människor utanför huvudstaden, vilket jag märker när jag håller föredrag på många orter i landet. Den breda om än yviga och delvis emotionella debatten är välkommen efter alla år, då den dåvarande neutralitets­politiken låg som en våt filt över alla diskussioner om säkerhetspolitiken.

Vad som är tråkigt är att debatten även utlöst kraftiga personangrepp, till exempel i DN:s huvudledare den 20 mars om ”Putins svenska brigad”. Personangreppen skadar dem de angriper och deval­verar dem som utför dem. Vad som är särskilt trist är att Nato-anhängarna med hjälp av ensidiga, och ofta felaktiga skildringar av ryskt beteende, ­söker skrämma svenska folket in i Nato. Ett exempel är det felaktiga påståendet att en rysk ubåt i okto­ber 2014 gjorde ett intrång på inre svenskt vatten. Fokuseringen på Putins person är närmast löjeväckande.

Annons
X

Skärskådar man debatten närmare finner man att det råder enighet om nuläget men oenighet om vilka slutsatser man skall dra av det.

Enighet råder i stort om att

• Det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde har försämrats under senare år.

• Det svenska försvaret därför behöver förstärkas.

• Ryssland genom sina aktioner i Ukraina och på grund av sitt auktoritära styre har en stor skuld till detta.

• Sverige inte kan försvara sig ensamt utan måste söka sin trygghet i samarbete med andra, inte minst tillsammans med de nordiska länderna.

• Det ligger i vårt intresse att vi får mer avspänning i vårt område och att detta på sikt även måste ­inbegripa en normalisering av förhållandet till Ryssland.

Oenighet råder främst om

• Huruvida Sveriges säkerhetspolitiska läge skulle förbättras om vi blir medlemmar av Nato eller ej.

• Bedömningen av Rysslands fortsatta agerande i Östersjöregionen. De som tror på ett aggressivt ryskt agerande är starka anhängare av Nato och vice versa.

Bägge sidor åberopar sina auktoriteter. Nato-­anhängarna kan åberopa uttalanden av Nato-högkvar­teret, Pentagon, baltiska politiker och ryska dissidenter. Motståndarna kan hänvisa till Henry Kissinger, andra amerikanska Rysslandskännare som professorerna Stephen Cohen, John Mears­heimer och Robert Legvold samt Tom Graham, ja till tyske utrikesministern Frank-Walter Steinmeier och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker samt till moderata, oberoende ryska analytiker.

Min uppfattning, grundad på 50 års erfarenhet av svensk säkerhetspolitik och Sovjetunionen/Ryssland är:

•  Det finns inte några sakliga eller andra skäl, inte heller några indikationer, till att tro att Ryssland oprovocerat – det vill säga utanför ramarna av ett otänkbart europeiskt storkrig – skulle vilja angripa ett land som är medlem av EU eller Nato, till exempel någon av de baltiska staterna. Det finns inga vins­ter för Ryssland på ett sådant agerande utan enbart förluster. Ukraina är inte ett prejudikat. Den rysk-ukrainska konflikten har sin grund i spänningarna från Sovjetunionens upplösning för 25 år ­sedan. Vi skall inte utgå från att ryssar är idioter.

•  Sveriges säkerhetspolitik syftar till att trygga Sveriges säkerhet. Vi är medlemmar av EU, som i vissa avseenden är ett statsförbund men inte en säkerhetspolitisk allians eller ett försvarsförbund. EU:s solidaritetsklausul, 42:7, förpliktigar oss att bistå andra medlemsländer men hur och under vilka omständigheter avgör vi själva.

•  Ett svenskt medlemskap i Nato vore ett kraftigt brott mot en 150-årig era av svensk militär alliansfrihet. Det skulle i grunden förändra det säkerhetspolitiska läget i Nordeuropa genom att Nato och Ryssland, vilka bägge betecknar varandra som poten­tiella fiender, skulle komma betydligt när­mare varandra och vidta militära dispositioner därefter. Den utrikespolitiska spänning som skulle ­följa av detta skulle göra Sveriges läge mer utsatt och osäkert. Skulle krig följa, skulle vi för första gången på århundraden bli ett förstahandsmål för de stridande. Därför är Sverige inte betjänt av ett medlemskap i Nato.

Sveriges grundläggande intresse är att det råder fred och avspänning i vårt närområde och i hela ­Europa. Efter måttet av vår förmåga bör vi bidra till att Ryssland utvecklas som en demokratisk stat, som är integrerad i Europa och lever i fred med sina grannar. Det kräver ett försök att förstå utveck­lingen i Ryssland och vilka överväganden som styr den ryska ledningen. För detta behövs, liksom ­under det kalla kriget, en dialog med Ryssland och inte avbrutna kontakter. Den svenska säkerhets­politiken bör därutöver ha det vidare syftet att bidra till avspänning i europeisk politik. Det är mycket vi skulle kunna göra, på egen hand och tillsammans med andra länder som Finland, för att återuppliva verktygslådan från ESK-arbetet under det kalla ­kriget genom de olika OSSE-instrumenten, våra tradi­tioner på nedrustningsområdet inte att förglömma.

Det är ett sorgligt faktum att det i dag råder oklarhet om Sveriges säkerhetspolitik såväl hos den ­inhemska opinionen som hos utländska observa­törer. Detta till trots av att regeringen upprepar mantrat att den inte avser söka medlemskap i Nato utan vill hålla fast vid den militära alliansfriheten. Lyhörda lyssnare hör olika signaler från utrikes­departementet (en feministisk utrikespolitik och medlemskap i FN:s säkerhetsråd) och från försvarsdepartementet (värdlandsavtal med Nato och en mycket hård ton mot Ryssland).

Vad som skulle behö­vas är ett principiellt och framåtsyftande så kallat linjetal av statsministern, som en gång för alla slog fast för de närmaste åren vad som är Sve­riges säkerhetspolitik. En kort tidningsartikel tillsammans med Finlands statsminister för någon tid sedan är inte tillräckligt.

Sven Hirdman

före detta ambassadör i Moskva och statssekreterare i försvarsdepartementet, ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien sedan 1990

Sven Hirdman Foto: Henrik Montgomery/TT

Annons
Foto: Yvonne Åsell Bild 1 av 2

Sven Hirdman

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X