Sveriges framtid oroar Arnstberg

Tidigare har han skrivit om laddade ämnen som miljonprogrammet, nynazisterna, romerna och invandrarna – och väckt en hel del debatt. Nu är han på gång igen, etnologen Karl-Olov Arnstberg. Snart kommer Typiskt svenskt, åtta essäer om det nutida Sverige.

Under strecket
Publicerad
– Folkhemmet går inte ut på att stärka kärnfamiljen – utan på att skapa fristående, självständiga medborgare. Det finns ett kontrakt mellan välfärdsbyråkratin och individen; det är den viktiga relationen, säger etnologen Karl-Olov Arnstberg.

– Folkhemmet går inte ut på att stärka kärnfamiljen – utan på att skapa fristående, självständiga medborgare. Det finns ett kontrakt mellan välfärdsbyråkratin och individen; det är den viktiga relationen, säger etnologen Karl-Olov Arnstberg.

Annons

– Tror du jag kommer att få lika mycket skit för den här, frågar Karl-Olov Arnstberg och ser trött ut.
Han syftar på en tidigare bok, från 1998, om de svenska romerna. Då anklagades han för att vara rasist, och blev ”höstens mest påhoppade professor”.
Vi sitter på konditori Hurtigs i Stockholm.
– Vad tror du de blir upprörda av den här gången, undrar han nyfiket och tar en klunk kaffe.
Det finns en del att välja på, till exempel några passager om att vi i Sverige lätt blir för empatiska, för inkännande.
– Jag är själv sådan. Jag kan inte se när människor plågas, eller djur. Jag vänder bort blicken, vill inte veta.
– I förlängningen blir man förstås avskärmad och blind. Man förstår inte hur världen egentligen ser ut. Med en svensk psykiaters ögon ter sig majoriteten av jordens befolkning allvarligt störd, det vill säga lider av bristande empati.
Å andra sidan, vår avancerade urbana tillvaro kräver antagligen ett stort mått av empati, och de starka spärrar som följer, ”annars fungerar det inte, annars ger vi oss på varandra”.

Sedan förklarar han att empatin egentligen är tunn.
Svenskar tycker synd om dem som har det svårt, som invandrare och minoriteter, men önskar inte få reda på hur de faktiskt lever, och vill inte vara med dem.
Arnstberg citerar sociologen Zygmunt Bauman som beskriver en välutbildad och urban medelklass som ”aldrig skulle drömma om att formulera några rasistiska värderingar”, men som samtidigt vill slippa ”ingå i några gemensamma sociala sammanhang med invandrare”.
Med andra ord, på ett plan bryr vi oss inte, och den hållningen ingår i något större, som Arnstberg kallar ”den sociala solidaritetens reträtt”.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons