Annons
Recension

DC-3:an. På jakt efter sanningen Sveriges dubbelspel upp till ytan

De efterlevande lämnades i sticket efter Sovjets nedskjutning av den svenska DC-3:an 1952. Allt om det försvunna planet hemligstämplades och efterforskningarna lades i stort sett på is. Björn Hagberg har skrivit en insiktsfull bok om den ojämna kampen mot högre makters undanmanövrer.

Publicerad

Om morgonen den 13 juni 1952 startade en svensk DC-3:a en flygning över Östersjön. Uppdraget var ytterst hemligt och högt specialiserat. Planet skulle utföra signalspaning mot sovjetiska militära anläggningar för Försvarets radioanstalt. Det var inte första gången. På många sätt var det ett rutinuppdrag. Sverige hade länge utfört denna spaning för de västallierade och planet var fullt med den modernaste radioutrustning som amerikaner och britter kunde uppbåda.
Denna gång var emellertid uppdraget känsligare än normalt. I Östersjön pågick en av Sovjets största manövrer sedan kriget. För det svenska flygplanet gällde det i första hand att ta så kallade fingeravtryck på de sovjetiska fartygens radar. Hade man en gång lyckats karaktärisera deras signaler kunde man sedan alltid med säkerhet identifiera dem så snart de sände. Det var ett ovärderligt verktyg för att följa den ryska flottans rörelser över världshaven.

Det var inget ofarligt uppdrag. Strax innan det svenska flyget gav sig ut, hade ett amerikanskt spaningsflyg skjutits ned av Sovjetiska Mig 15. Det hade dessutom skett över internationellt vatten och visade att Sovjet inte skydde några medel för att skydda sina militära hemligheter. Naturligtvis hade alla rätt att flyga i det internationella luftrummet, men när en sovjetisk stormanöver i syfte att utprova nya vapentyper och drilla in en ny taktik pågick, reducerades toleransen dramatiskt. Trots riskerna flög DC3:an utan skydd och utan beväpning.
Den svenska DC3:an blev nedskjuten av sovjetiskt stridsflyg. Dess försök att, illa skadat, fly mot svenskt luftrum misslyckades och planet gick till botten.

Annons
Annons
Annons
Annons