Annons

Sverige ville byta Pommern mot Norge

Under strecket
Publicerad

I SvD den 5/8 skildrade Per Holmer den svenska besittningen Wismars historia och berättar även om det svenska väldet i Tyskland. För ordningens skull tycker jag det är befogat med några kompletteringar. Det var nämligen inte så att de svenska områdena i nordtyskland var kolonier. Efter Westfaliska freden 1648 var dessa områden fortfarande en del av Det Heliga Tysk-Romerska Riket, men med en svensk länsherre, den svenske regenten, som i detta sammanhang var tysk riksfurste och vasall till den tyske kejsaren. Detta förhållande kom dock inte att få särskilt stor praktisk betydelse, men tysk lag gällde och de inre förhållandena i länderna var oförändrade ända fram till 1806. Då besegrades nämligen det Tysk-Romerska Riket av Napoleon och inte förrän då införlivades Svenska Pommern formellt med Sverige. Det är heller inte helt korrekt att Svenska Pommern gick oss förlustigt vid Wienkongressen 1815. Sverige lämnade nämligen Pommern med ön Rügen till Danmark redan vid freden i Kiel i januari 1814, mot att Danmark avträdde Norge till Sverige. Nu gick inte norrmännen med på detta, så det krävdes ett fälttåg mot Norge sommaren 1814, för att de skulle acceptera tanken på en personalunion med Sverige. Det norska motståndet gjorde att kronprins Karl Johan kunde hävda att Danmark inte uppfyllt fredsvillkoren från Kiel och att Danmark därför inte hade rätt till Pommern. Frågan togs upp vid Wienkongressen och löstes slutligen så att Danmark fick det tyska länet Lauenburg i utbyte mot att avstå från Svenska Pommern. Preussen köper i stället Pommern av Sverige för en summa motsvarande 4,8 miljoner riksdaler. Uppgörelsen undertecknas i juni 1815 och den 23 oktober 1815 överlämnas Svenska Pommern slutligen till Preussen som i sin tur uppgår i det tyska kejsardömet 1871.

Annons
Annons
Annons