Sverige lider av paprikasjuka

Svenska paprikaimportörer köper bara in smaklös paprika, vilket upprör SvD:s matexpert Lisa Förare Winbladh. Nu tipsar hon oss om paprikasorter med betydligt mera smak.

Under strecket
Publicerad
Annons

”Det är ingen idé att du skriver om det. Folk kommer inte förstå. De tror att det är så här paprika ska smaka.” Till och med min vanligen så stöttande man betvivlar värdet i att skriva den här artikeln om paprikamissbruk i Sverige.
Det är lätt att avsky paprika i ett land där de blandas i rätter för färgens skull. Asiatiska krogar i Sverige lider nästan undantagslöst av paprikasjuka. Strimlad halvrå paprika simmar omkring i hart när varje sötsur sås och kokoscurry. I de flesta fall hade det varit mer dekorativt och mindre förolämpande för smaklökarna att strö över lite konfetti.

Det är först de senaste åren jag har förstått att jag inte tycker illa om paprika utan om svenska paprikaimportörer.
Jag vet inte vilket som är mest förbryllande. Att de lyckats hitta paprikor som ser konstgjorda ut eller att odlarna minutiöst lyckats avlägsna all smak utom en obehaglig plastig beska. Nej, åk till Serbien, Ungern eller Mexiko om ni vill lära känna paprikans goda sidor. Här är gränserna mellan paprika och
chili flytande,
men de är aldrig vattensvullna kloner utan egensinnigt formade individer med smak och doft så intensiva att man i varje tugga påminns om det underbara faktum att paprikan är en frukt.
Skoj har jag haft med tapaspaprikor i norra Spanien. Riojas knallröda klenod, den ursprungsskyddade nageranon, serveras ofta fylld med kött eller ost. Smaragdgröna knörvliga paprikasnablar serveras rätt och slätt snabbstekta, svartfläckiga och gnistrande av olja. Det enda som behövs för att ögonen ska tåras av glädje är några grova saltflingor.
Allra godast - de små säregna snacksen embuchados. Tunntarmar av får snos samman till kompakta nystan som sedan skivas lövtunt och knapersteks i olja. Resultatet är feta knuspriga små tarmkex med intressant bismak av bräkningar. Det givna tillbehöret är naturligtvis en halvhet puré på söt, lätt rökig piquillo-paprika. Och så ett glas lokalt vin med den mystiska egenskapen att det bara smakar bra när man står upp och dricker det.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons