Annons
X
Annons
X

Per Gudmundson: Sverige har inte fri invandring

”Finns det någon gräns?” Det var frågan, i veckan som gick, till migrationsminister Tobias Billström, med anledning av att prognoserna för antalet asylsökande har skrivits upp. I år beräknar Migrationsverket att 56 000 asylsökande kommer till Sverige, och för 2014 säger
prognosen att mellan 52 000 och 69 000 personer kommer att söka asyl, till stor del beroende på hur inbördeskriget i Syrien utvecklas.

Det nuvarande mottagningssystemet är pressat till bristningsgränsen, och Migrationsverket söker nu, med alla möjliga medel, skaffa fram boenden. Vandrarhem och campingplatser bokas upp till kostnader långt över det normala. Smålandstidningen

Annons
X

Östran* berättade nyligen om hur en stugby på Öland tar 25 000 kronor i månaden för 18 kvadratmeter, och plötsligt har rankats som ett av landets mest lönsamma företag. Men vad ska Migrationsverket annars göra? Situationen är nu så ansträngd att alternativet snart kan bli gymnastiksalar och husvagnar.

Ökningen av sökande har föranlett en utvidgad diskussion om huruvida staten ska kunna placera ut asylanter även i kommuner som motsätter sig detta. För ensamkommande barn är motsvarande beslut redan fattat: från årsskiftet får Migrationsverket rätt att anvisa ensamkommande även till kommuner som har avstått från att teckna avtal med verket om mottagande.
Antalet ensamkommande har i princip tiodubblats på ett decennium. 2004 kom 388 ensamkommande till Sverige, 2014 väntas mellan 3 900 och 4 300.

”Finns det ett stopp, någonstans, som regeringen kan tänka sig att sätta?” Det var frågan till Migrationsministerns politiskt sakkunniga, Johanna Sjö, i

  • Studio Ett
  • i P1 i torsdags. ”Nej”, svarade Sjö. ”Jag tror att vi alla ser och blir gripna av de berättelser som är nu från Medelhavet, från Syrien, från Egypten.”

”Finns det någon gräns för hur många vi ska ta?” Migrationsminister Tobias Billström fick frågan i söndagens

  • Agenda
  • i SVT. ”Det är inte vi som behöver göra mindre, det är andra stater som behöver göra mer. Men sant är […] att vi har ett väldigt stort asylmottagande, vi har också den största kvotflyktingkategorin och dessutom så är vi en väldigt stor bidragsgivare till FN:s flyktingkommissariat UNHCR. Om andra stater i unionen, och utanför unionen, gjorde lika mycket som vi, så skulle betydligt fler människor kunna få det bättre än vad som är fallet i dag.”

Billström och Sjö har bägge goda poänger. Ingen människa kan undvika att beröras djupt av tragedierna i Syrien, i Egypten och utanför Lampedusa. Önskan att flyktingmottagandet ska spridas bättre i EU är omfattande. Men när de säger att det inte finns någon gräns, och migrationspolitiken beslutas utanför Sverige, smiter de från frågeställningen.

Sverige har en reglerad invandring. Detta konstaterande är i sig själv en gränsdragning. Det är heller inget onormalt – alla länder har reglerad invandring, åtminstone i teorin.

Det är de folkvaldas ansvar att lägga ribban på en nivå som medborgarna accepterar. Vilken nivån ska vara är föremål för demokratisk debatt. Den kan flyttas uppåt, och den kan flyttas nedåt. Förslag i endera riktning kan inte avfärdas med att migrationen är en naturkraft, lika lönlös att försöka styra som vinden. Var ribban hamnar spelar stor roll. Olika länder skickar olika signaler med sin migrationspolitik, signaler som leder till antingen ökat eller minskat inflöde. Migranterna läser signalerna och tar sig fram därefter.

Migrationspolitiken är förvisso i stor mån styrd av internationella konventioner. Men bara skillnaderna inom EU visar att det finns stor variation i tolkningarna av konventionerna. Exempelvis stramade Norge åt invandringen under det rödgröna styret med socialdemokraten Jens Stoltenberg i spetsen.

Ett (äldre) svenskt exempel är det så kallade Luciabeslutet 1989, då den socialdemokratiska regeringen plötsligt beslöt att enbart bevilja asyl till konventionsflyktingar och till dem med ”särskilt starka skyddsbehov”, vilket stöddes av Moderaterna och Centerpartiet.

När Tobias Billström och hans stab påstår att det inte finns någon gräns eller något stopp frånhänder de sig ansvaret i en av vår tids svåraste moraliska frågor. Alla kan se misären i världen runtomkring, och alla måste väga den mot nationella förmågor och intressen. Vad man kommer fram till varierar självklart – det finns inga givna svar – men det är ofrånkomligt att beslut måste fattas och att ansvar måste bäras.

Det finns en solid majoritet för reglerad invandring, med alla de etiska problem den innebär (även med fri invandring följer etiska problem, förstås). Migrationsministern borde stå upp för den linjen, alternativt förklara varför avvägningen i dag är problematisk och bör ändras.

Tobias Billström har med stor skicklighet lyckats sitta på posten som migrationsminister längre än någon annan. Förmodligen har han bättre förutsättningar än många av sina företrädare att därmed kunna föra en uppriktig debatt med medborgarna även på detta svåravvägda område. Att det inte finns några givna svar ökar behovet av politiskt ledarskap.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X