X
Annons
X
Kommentar

Leif Alsheimer: Sverige borde ta efter Harvardmodellen

Hans Ingvar Roth tog den 9 juni i denna spalt upp frågan om antagningstester till universitetsutbildningar. Denna fråga är angelägen, särskilt mot bakgrund av att det sveper en våg av övertro på antagningstester, utbildnings- och betygsstandardiseringar över Europa, inte sällan med hänvisning till USA, men utan att den amerikanska mångfalden beaktas. Harvard, vars antagningssystem av många anses som det bästa i USA, får tjäna som utgångspunkt för en belysning av denna. I likhet med andra universitet är antagningstesterna Scholastic Aptitude Test (SAT) 1 och 2 obligatoriska vid Harvard, men på intet sätt avgörande. Man tar det för vad det är: ett test som i allt väsentligt visar att den sökande har lyckats fylla huvudet med en mängd information som i det närmaste mekaniskt skall återges och som, vilket Roth påpekar, gynnar sökande som har råd att betala för rätt coaching i denna konstart - pedagogisk bulimi. För att skaffa sig en bild av varje sökande i andra viktiga avseenden, såsom fantasi, ledarskap, kamratskap, artistisk förmåga, empati, syfte med studierna med mera, förlitar man sig på helt andra källor och annan information. Skriftliga och mycket uttömmande individbeskrivningar - som får svenska rekommendationsbrev att framstå som anemiska - från lärare, föreningar och arbetsgivare spelar en väsentlig roll i kombination med direkta kontakter med utfärdarna. Alla som har erfarenhet av USA vet hur retoriken kan flöda - ” är verkligen en lysande kombination av Richard Feynman, Mahatma Ghandi och Johann Sebastian Bach”. Tjänstemännen som bereder antagningsärendena är givetvis väl medvetna om detta och var den brukar flöda. Följaktligen vet man hur många nypor salt som behövs och genom vilka filter en sökande från en viss skola skall betraktas för att en någorlunda rättvisande bild skall tona fram. High school-betyg och uppsatser med lärarkommentarer skall biläggas ansökan. Till denna skall också bifogas ett antal föreskrivna essäer, om som regel 500 ord/essä. Sökandena intervjuas, främst i syfte att stämma av den bild man har fått via alla dokument och referenser.

På basis av detta sker sedan antagningen av 1 650 studenter per läsår. Denna sköts inte av tjänstemän, utan av en kommitté bestående av lärare från olika institutioner. Vid behov remitteras ärenden till underkommittéer och för att bedöma uppsatserna tar man hjälp av renodlade ämnesexperter. Sökandena delas grovt sett in i tre grupper för att olika egenskaper och intressen skall kunna göra sig gällande. Ur en grupp sökande, som har mycket ovanliga kombinationer av individuella egenskaper, rekryteras 200-400 studenter. Lika många antas därför att de är exceptionellt begåvade inom ett begränsat ämnesområde. Tredje gruppen består av sökande som besitter förmågan att spela på alla strängar och bedöms kunna bli framstående generalister. Styrkan i systemet ligger dels i den mångfald av faktorer som bedöms, dels att man i realiteten litar betydligt mer på dessa än SAT (det är inte ovanligt att man antar studenter med genomsnittspoäng från SAT) samt att urvalet görs av aktiva lärare i olika discipliner.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X