Annons

Tove Lifvendahl:Sverige bör lära av andra

Vart är vi på väg? Ledarredaktionen ger sig ut på internationell skattjakt i sommar.
Vart är vi på väg? Ledarredaktionen ger sig ut på internationell skattjakt i sommar. Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT
Publicerad

IDÉRESAN

När berättelsen om vårt lands framgångar skildras brukar ofta arbete, ambition och världsunika modeller och kompromisser lyftas fram. Industrialiseringen spelade en odiskutabel roll för välståndet, som i sin tur beredde väg för många av de moderniseringar 1930- till 60-talen präglades av. Men en sak kommer alltför sällan upp: omvärldens betydelse som kunskaps- och idékälla.

Alltför sällan diskuteras omvärldens betydelse som kunskaps- och idékälla.

Svenska företag som varit hörnstenar i de hundra år av obruten tillväxt Sverige åtnjutit, hade inte varit möjliga utan omvärlden. Företaget som grundades 1862 under namnet Sandvikens Jernverks AB är ett exempel. Även om Göran Fredrik Göransson var först i världen med att använda Bessemermetoden vid stålframställning i industriell skala, var det trots allt inte han som uppfann metoden. Han importerade och förädlade någon annans idé.

Annons

Det spelade säkert roll att nordbor fanns bland besökarna på världsutställningen i Chicago 1893, där man visade vad som skulle komma att bli världens första serieproducerade bil. När Aktiebolaget Volvo den 11 maj 1915 lämnade in en ansökan om registrering av varumärket ”Volvo”, hade man tveklöst haft nytta av de utvecklade erfarenheterna kring Benz Velo. Och tacka Bell för att Lars Magnus Ericsson 1877 kunde utnyttja att den förre hade avstått från att göra sitt telefonpatent giltigt för de nordiska länderna, så att den senare därför hindersfritt kunde starta tillverkning av telefonapparater.

Den självgoda blygheten kommer ofta i sällskap med den påfrestande provinsialismen och det ointagliga ointresset för andras erfarenheter, kompetenser och kunskaper.

Det är mycket politiskt fokus på Sverige nu. Ur detta kan komma något gott, förutsatt att vi får historieskrivningen och analysen rätt. Skadligt självbedrägeri är alternativet. Leif Johansson, styrelseordförande för Ericsson och AstraZeneca, har tidigare formulerat det utmärkt väl: ”Jag tror att utvecklingen av vår egen självbild, att våga ta till oss influenser, är lika viktig, som vår förmåga att förstå vår omvärld. Det hänger ihop i en ambition att vi vill och kan – med gott självförtroende – vara en viktig del av världen. Inte en nation som präglas av självgod blyghet.”

Den självgoda blygheten kommer ofta i sällskap med den påfrestande provinsialismen och det ointagliga ointresset för andras erfarenheter, kompetenser och kunskaper. När sådana instinkter får grepp hörs politisk retorik av slaget ”ta tillbaka vårt land”. Men som den chilenskfödde docenten i ekonomisk historia Mauricio Rojas påpekade redan på 1990-talet, kan vi inte framgent bygga vår identitet och framgång på etnisk samhörighet eller dömande självgodhet:

”Alternativet till en stark tillväxt och en aktiv delaktighet i det globala torgets snabba utveckling [är inte] någon sorts splendid isolation i ett tillstånd av välmående oföränderlighet, utan ett allt fattigare och ofriare liv.”

I dag inleder vi sommarserien Idéresan, och går på internationell skattjakt.

I dag inleder därför vi sommarserien Idéresan. Bildligt talat ger sig ledarredaktionen ut på internationell skattjakt i syfte att uppmärksamma tankar, idéer och reformer som på ett eller annat sätt borde plockas hem till Sverige. Denna serie kommer att löpa under söndagarna fram till i mitten av augusti.

Min idéresa går till Kanada. Jag tror att Sverige har mycket att lära och inspireras av från Kanada när det gäller både migrations- och integrationspolitik. Vi har nu smärtsamt blivit varse att den svenska invandringspolitiken (vilket inkluderar asylinvandring, anhöriginvandring och arbetskraftsinvandring) inte fungerar tillfredsställande utan behöver ses med nya ögon. Då är ett tankemässigt besök i Kanada att rekommendera.

Över en femtedel av befolkningen är född utomlands.

Kanada har liksom Sverige en stor och omfattande välfärdsstat, en stark och växande ekonomi i ett glesbefolkat land och ligger på nordliga breddgrader. Varje år tar Kanada emot 250 000 nya permanenta invånare (därutöver tillkommer tillfälliga arbetare), vilket motsvarar cirka 0,7 procent av den totala befolkningen. Över en femtedel av befolkningen är född utomlands, i Toronto över hälften av befolkningen.

Däremot har man till skillnad från Sverige en annan selektion av invandring. Man har ett poängsystem som avgör vilka som får komma dit som arbetskraftsinvandrare. Men även flyktinginvandringen är högre än till de flesta europeiska länder, samtidigt som sysselsättningen bland de utlandsfödda är hög. Arbetslösheten är bara knappt högre än bland gruppen inrikesfödda och bidragsberoendet är lågt.

I boken Kanadamodellen - Hur invandring leder till jobb (red Petter Hojem och Martin Ådahl, Fores 2011), beskriver Howard Duncan, verkställande chef på the Metropolis Project, som arbetar med utbyte mellan forskare, politiker och personer med praktisk erfarenhet av arbete med invandring och integration, Kanadas system:

”Hantering av invandringen är systematisk; från att man planerar för det antal och den typ av invandrare som ska tas in varje år; till handläggningen av deras ansökningar och faktiska anländande; till att underlätta deras inledande bosättning; till att man slutligen handlägger deras erhållande av kanadensiskt medborgarskap. Insatsen är komplex och inbegriper mer än ett dussintal departement i den federala regeringen, myndigheterna i var och en av de tio provinserna och tre territorierna, kommuner över hela landet och, något som är viktigt, icke-statliga organisationer som utför en stor del av tjänsterna.”

Fram till nu och sedan den 4 november 2015 har 28 755 syriska flyktingar tagits emot i Kanada (cic.gc.ca). 15 858 av dem har staten finansiellt garanterat. 2 685 tillhör kategorin Blended Visa-Office Referred Refugee som innebär att Kanada matchar mottagandet av flyktingar via UNHCR med privata sponsorer i ett partnerskap mellan staten och privata aktörer. Därutöver befinner sig 10 212 flyktingar i Kanada i kategorin privately sponsored refugee. Privatpersoner, nätverk och ideella organisationer och kyrkor engagerar sig som så kallad Sponsorship Agreement Holder som går ut på att man förbinder sig att både emotionellt och finansiellt stödja ibland en ensam person, ibland familjer, under i första hand ett års tid.

En studie 2012 från Department of Citizenship and Immigration fastslog att privatsponsrade flyktingar integrerade sig bättre och snabbare än de statligt stödda. Det är inte raketforskning. En nyanländ som får en direktkontakt med en familj eller organisation som sörjer för uppehället får gemensamma och direkta incitament och förutsättningar för att få det att fungera snabbt.

Att staten inte gör allt är inte ett tecken på misslyckande, utan bygger på en insikt om civilsamhällets styrkor.

I Kanada finns alltså ett invandringssystem som möjliggör för hundratusentals varje år att komma till landet. De har en flyktingmottagning som är utformad på ett sätt som gör att människor blir självförsörjande och kommer in i samhället på kort tid i stället för att fastna i utanförskap. Den illegala invandringen är låg. Ett på det hela taget mycket välskött system. Att staten inte gör allt är inte ett tecken på misslyckande, utan bygger på en insikt om civilsamhällets styrkor.

Så åtnjuter också invandringssystemet allmänhetens förtroende, kanaliserar engagemang och resurser på ett effektivt sätt och ger både flyktingar och ekonomiska migranter goda möjligheter att bygga ett bättre liv i landet. Vore inte det något för Sverige att sträva efter?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons