Annons

”Sverige bör inte betala för att rädda euron”

Tysklands Angela Merkel framför en bildskärm med Frankrikes Emmanuel Macron under en presskonferens i maj.
Tysklands Angela Merkel framför en bildskärm med Frankrikes Emmanuel Macron under en presskonferens i maj. Foto: Kay Nietfeld/DPA/TT

Vi i Sverige ska naturligtvis inte lägga oss i eller ta ansvar för ett återhämtningsprogram inom EU som syftar till att rädda en valutaunion som vi valt att inte vara medlem av. Det skriver Lars Anell, före detta EU-ambassadör.

Under strecket
Publicerad

Det förslag till så kallat återhämtningsprogram som kommissionen i Bryssel lagt fram innebär, som professor Johan Lindholm påpekat (SvD 7/6), ett steg i federal riktning i den meningen att unionens beskattningsmakt utvidgas. Kärnan i programmet är att 750 miljarder euro lånas upp, med EU-budgeten som säkerhet, och återförs till medlemsländer som bidrag (500 miljarder) och lån på förmånliga villkor (250 miljarder). Amorteringar ska ske under perioden 2028–58. Ökade skatteintäkter behövs för att betala ränteutgifter fram till och med 2027. Kommissionen vill därför utvidga systemet med utsläppsrättigheter; beskatta företag som har ”stor nytta” av den inre marknaden; införa en importavgift baserad på fossilförbrukning; beskatta plastartiklar och utkräva en ”digital skatt” på företag som har en omsättning som överstiger 750 miljoner euro. Omkring 75 procent av upplånade medel ska gå till nationella återhämtningsprogram. Övriga stödåtgärder utvecklas i samarbete med kommissionen. Särskilda poster finns för sammanhållningspolitik, jordbruk, klimatomställning och insatser för att ge stöd till privata investeringar.

Annons

Om det är ett program för att kickstarta den europeiska ekonomin är det klokt att skilja på eurozonen och andra länder. De länder som har euron som valuta har en gemensam centralbank, lyder i normala tider under en strikt statsfinansiell regim och har samma växelkurs mot omvärlden. Andra länder har större frihetsgrader – en egen växelkurs och en stor del av statsskulden denominerad i nationell valuta. Alla länder har ett intresse av att återhämtningen blir stark och allmän men det finns ingen anledning att baka in stabiliseringspolitiken i en gigantisk rundgång där alla länder delar betalningsansvar för att sedan i övermått eller bara delvis få tillbaka i form av bidrag eller lån. EU:s regionalpolitik är uppbyggd på detta sätt vilket leder till att nationella incitament snedvrids. För nettobidragsgivare innebär det inte bara en rundgång. För att få tillbaka en del av de pengar som skickats till Bryssel krävs ett matchande bidrag på 50 procent. Som en del av återhämtningsprogrammet innebär rundgången framför allt att insatser försenas.

Annons
Annons
Annons