Annons

Jenny Nordberg:Svenskt allvar och amerikansk optimism kan fira ihop

När det är Sveriges nationaldag i New York har jag ingen aning om hur jag ska bete mig. Ska jag göra något? Det regnar och är helt grått ute. Om jag vore norrman hade det arrangerats parad och flaggvift längs en av avenyerna. Om jag vore amerikan hade jag åtminstone grillat lite korv. Men nu har jag ingen ritual och liksom varje år känner jag mig för ett ögonblick orolig för att min svenska själ håller på att lämna kroppen.

Publicerad

För att hejda utvecklingen sitter jag inomhus och tittar på en smutsvit stenvägg utanför som långsamt blir mörkare av vattnet som strilar ner från taket. Tystnad känns som en lämpligt patriotisk aktivitet. Att inte ständigt hålla låda om allt jag vet och inte vet. Det amerikanska självförtroendet som är nödvändigt för att få en syl i vädret här. Som gör att min far säger att han inte känner igen mig ibland.

Den egenskapen har tagit många år och stor möda att utveckla, men vad som oroar mig mer är att hela poängen med att vara utrikeskorrespondent är att se saker utifrån. Att som utböling förvånas och förfäras över hur folk beter sig och skriva om det. Men eftersom människan anpassar sig snabbt reagerar jag inte alltid längre på kaoset som råder, utan navigerar bara varje dag mellan uttryck för extrem rikedom och fattigdom och motsatta åsikter här.

Annons
Annons
Annons