X
Annons
X

Svenske prinsens möte med Churchill

En privat intervju med Winston Churchill är inte vardagsmat. SvD kan i dag bjuda på rariteten, men så var inte heller intervjuaren alldeles vanlig. Under sin englandsresa blev Prins Wilhelm inbjuden till den brittiske statsmannen, och under strecket i dag skildrar han mötet.

Prins Wilhelm (1884–1965) och Winston Churchill (1874–1965).
Prins Wilhelm (1884–1965) och Winston Churchill (1874–1965). Foto: IBL

Han mötte oss på trappan till sitt londonhem, precis som man föreställt sig honom. Rund och något kutig, huvudet indraget mellan axlarna, skär i hyn, rödlätta hårstrån på hjässan, mörk cityjacka av oklanderligt snitt, välpressade randiga byxor och den obligatoriska svarta rosetten med vita prickar under hakan. Kanske verkade han en aning mindre men i gengäld robustare än världspressens många bilder. Det var egentligen bara cigarren som fattades – den skulle komma i fortsättningen. Att han burit sex års omänsklig arbetsbörda under världskriget kunde man lika litet se som att han redan passerat de sjutti. Hela apparitionen, gången och de snabba rörelserna var en medelålders mans i sin krafts dagar, allt tal om begynnande ålderdom, om gubbaktighet och förslitet maskineri var tydligen gripet ur luften. Här stod en man som uträttat mer än de flesta och som inte på länge ämnade ge opp. Han blickade inte tillbaka utan framåt. Samma glada stridslust, samma oförvägna gåpåaranda och bulldoggsbeslutsamhet som den gången vid Omdurman eller i de leriga skyttegravarna på Flanderns slagfält lurade alltjämt i ögonvrån, kanske dämpad med åren men påtagligt närvarande. Att även den andliga vitaliteten, allmänintresset för brännande frågor och förmågan att i pregnanta ord vändningar ge uttryck åt tumlande tankar och infall förblivit oavtrubbade skulle snart visa sig. The Right Honourable Winston Churchill tar man inte där man sätter honom. Han kan alltjämt bli överraskningarnas man.

Vilka idéassociationer förknippas inte med namnet. För alla läsare av hans böcker drar brokiga bilder förbi från ungdomsårens äventyr i Indien och Transvaal, från första världskrigets Gallipoliföretag och mellanårens hetsiga parlamentsdebatter, från de stora biografiska verken om hans beundrade fader och den kanske ännu mer beundrade anfadern Marlborough – vad han skrivit om denne tillhör redan den klassiska engelska litteraturen. Särskilt arméernas, eller för att använda författarens egna ord "den scharlakansröda larvens" tåg uppför Rhen med segern vid Blenheim som toppunkt tillhör mästarklassen i sitt slag.

Men det var inte detta jag nu tänkte på utan på händelser vida närmare i tiden: sommaren 1940 och vad därefter följde. Då stod Storbritannien ensamt, sårat och allvarligt skakat mot den fruktansvärdaste krigspotential världen någonsin skådat, och dess fiender beredde sig på att utdela dråpslaget på engelsk jord. Utmattad och vapenlös hade hären återvänt från Dunkerque, tyska flygare huserade ungefär som de ville över hela Europa, medan ubåtarna förvandlade Atlanten till en sannskyldig skeppens kyrkogård. Den mörkaste Ragnarökstämning rådde. Då höjde sig en man huvudet högre än andra fastän de flesta trodde att han för längesedan spelat ut sin roll. Han sköt opp som gubben ur lådan, en undersätsig, sammanbiten figur i besynnerlig hatt och med jättelik havanna i mungipan. I det ögonblicket personifierade han det bästa i sitt folks karaktär: känslan för rätt, frihet och demokratiska styrelseformer jämte den foxterriermentalitet, ofta förbisedd och missförstådd, som finns i varje öbo och som en gång väckt inte släpper taget förrän motståndarens nacke knäckts. Det blev aldrig fråga om att ge opp, saken diskuterades inte ens utan ansågs självklar. Ett helt imperiums motståndsvilja koncentrerades och förkroppsligades i Churchills knotiga gestalt. Hans ord föll som piskrapp, tvärhuggna, koncisa, utmanande och utan räddhåga. Världen höll andan. Hur det sedan gick är allom bekant.

Annons
X

Men världen och inte minst vi svenskar har lätt att glömma. Särskilt i dessa dagar, när det väger mellan öst och väst och man på tal om väst egentligen bara hör den stora Amerikanska republiken nämnas, förefaller det som en nattsvart otacksamhet att alldeles glömma Storbritanniens insats i världskrigets mest kritiska skede och nästan låtsas som om landet knappt längre fanns till eller åtminstone inte mer var så mycket att räkna med. Det är att räkna fel. Även om Imperiet naggats i kanten och haft svårt att skaka av sig olusten efter det grundliga doppet existerar det alltjämt som en mycket viktig faktor i maktbalansen. Och det är på god väg att repa sig. Terriermentaliteten, omsatt i fredligt arbete, finns kvar. Det visade en nyligen företagen rundresa, formad till ett tvärsnitt genom olika samhällslager. Men aldrig framträdde Englands insats och betydelse påtagligare än när man stod inför den person, som förmådde samla det till en avgörande kraftansträngning och därigenom räddade den västerländska kulturen från undergång. Åtminstone tills vidare.

Ingen statsman av i dag torde sitta inne med större erfarenhet än Churchill, och frågan är om han inte i den rad av verkligt framstående premierministrar, England haft att uppvisa, i framtiden kommer att nämnas främst. Hans bana har varit skiftande och händelserik, han har beskyllts för politisk ostadighet och överdriven ärelystnad. Han är en historiker av stora mått, en lysande skribent och en målare med dukar på The Royal Academy. Han är oppositionslysten ända till hälsosam oppkäftighet och han har äventyret för äventyrets egen skull i blodet. På något vis är han en katastrofernas man som aldrig kommer bättre till sin rätt än när allt hänger på ett hår. Han behöver ett visst armbågsutrymme, men han fyller det lätt med sin pondus, sin oräddhet och sitt ofta omvittnade personliga mod. Han står helst där det går hetast till och krusar inte för någon. Han är inte heller helt främmande för maktens sötma. Men först och sist är han en typisk son av sitt land med allt vad detta innebär i form av mänsklig förståelse för andra, sunt förnuft och ett gosselynne som räcker livet ut. Han har aldrig hatat, bara varit ilsken; aldrig förivrat sig i de avgörande ögonblicken, bara varit snabb i vändningarna; aldrig blivit så gammal att han glömt ungdomens hederscodex om rent spel i alla skiften, det må gälla cricket eller världspolitik. Slutligen äger han trots sin utpräglat realistiska inställning något av rasens medfödda romantik och sentimentalitet. Han grät med de efterlämnade när Londons arbetarkvarter bombats som värst.

Denna artikel var införd i SvD den 9 juli 1949.

Ingen är fullkomlig, det är helt säkert Winston Churchill den förste att inse. Han liksom andra är behäftad med mänskliga svagheter, och särskilt på den senaste tiden har han rönt mothugg från även sitt eget parti. Men en man av hans kaliber varder mycket förlåtet. Ännu i dag torde den övervägande delen av landets befolkning, åtminstone om den tänker efter en smula, i honom se sin idol vilken också bär ett annat namn: John Bull.

Vi återgår emellertid till mannen på trappan.

Han förde oss opp till salongen, ett hemtrevligt rum med bekväma möbler och öppen spis, där några av hans närmaste vänner samlats. Centrum blev omedelbart husets mycket charmerande värdinna, vithårig, spirituell och älskvärd, medan hennes berömde make stod avsides och tittade på hur de nödvändiga presentationerna undanstökades. Ceremonien blev kort, varefter sällskapet gick till det dukade lunchbordet en trappa ner. Fönstren vette mot en liten trädgårds gröna gräsmattor och prunkande blommor, det var svårt att tro att man befann sig i Londons centrum. På väggen bakom värdens plats hängde som sig bör en tavla över Marlborough vid Blenheim och mitt emot en duk av den mångfrestande oppositionsledarens egen hand. En effektfull inramning där tradition och rastlös nutid utgjorde de båda polerna.

Redan från början blev samtalet över lag så livligt att jag i denna dag inte har en aning om vad vi åt. Mrs Churchills underhållande konversation om konst, litteratur och teater var ett nöje att lyssna till, och från andra sidan haglade frågorna från en lika intellektuellt betonad dam. Replikerna bollade oavbrutet kors och tvärs över bordet, glada, livliga och kvicka. Blott på ett ställe stötte de mot en mur: värden. Sin vana trogen satt han tyst och deltog knappt i den allmänna konversationen. Kanske funderade han på det anförande han om några timmar skulle hålla i parlamentet.

Tiden flög emellertid i väg, och när damerna i överensstämmelse med landets sed bröt opp flyttade han över till min sida med ett djupt konjaksglas och cigarren, hållen i ett stadigt grepp av hela handen. Han hade svårt att hålla eld på havannan och måste tända den oupphörligt. Den nyss så tystlåtne mannen förvandlades på ett ögonblick till den frispråkiga, ytterst fängslande person man alltid föreställt sig. Rösten var distinkt men djup, ibland så djup att den sänktes till ett morrande – den måste ha varit ytterst effektfull vid dramatiska situationer under kriget. Den var emellertid också av det slag som kunde få miljoner att lyssna.

Eftersom det råkade vara samma dag Berlinblockaden hävdes, gick samtalet omedelbart in på aktuella ämnen. Han kommenterade händelsen i ungefär samma ordalag som senare i underhuset. Moskva har lagt om kursen i samband med Molotovs förflyttning men det retirerar inte för den skull utan söker förmodligen ett nytt tillfälle att angripa. Asien måste tillbaka till Curzonlinjen, vi kan inte ha det mitt ibland oss. "Ryssarna fruktar ord (kriget i etern fortgick som bäst), ja just ord, och det är besynnerligt att folk med så överväldigande materiella och fysiska resurser behöver vara rädda för vår ganska beskedliga radio. De fruktar också vänskap, i synnerhet vår, och förefaller räddare för den än för verklig makt. I framtiden kommer de kanske att frukta den också, och då hoppas jag de söker och uppskattar vår vänskap bättre." Om ett par år har de sannolikt atombomben och det är då faran blir överhängande. Kriget? Det kommer troligen, "men jag vill dock stryka under att situationen inte är hopplös och att jag livligt hoppas det kan undvikas." En varning för lägets allvar löpte som en röd tråd under orden.

Läget, fortsatte Churchill, är i dag mycket mer komplicerat än före andra världskriget. Den betydelsefullaste faktorn har varit Amerikas ståndpunkt Europas återuppbyggnad. Amerikanerna har också givits friheter här vilka, om de beviljats av en konservativ regering, skulle ha framkallat socialistisk opposition.

– Om ni blev premierminister på nytt bleve väl maktbefogenheten avsevärt mindre?
– Jag har aldrig strävat efter maktfullkomlighet eller haft ens samma möjligheter som den amerikanske presidenten. Sådant stämmer inte med vår författning. Men visst skulle jag finna medel att åter öva inflytande.
– Och det tyska problemet?
– Jag gillar dem som vill hålla vänskap med Tyskland och stöder alltså regeringen på den punkten. Det är helt enkelt fråga om att visa nödig högsinthet mot en slagen. Vi behöver landet, där reaktionen i samband med västmakternas Berlinpolitik varit mycket hälsosam, och jag ansluter mig till Bonnprojektet.

Med skärpa kommenterade Churchill därefter det inrikespolitiska läget i England. Labour erinrar i många hänseenden om de radikaler som för fyrti år sedan gick till storms mot privilegiesamhället. Falangen rekryteras i stort sett från samma kretsar och representerar samma tvärsnitt av samhället. Skillnaden är att de gamla radikalerna baserade sig på den liberala doktrinen som av alla erkänts vara sann, medan Labour gör det på den socialistiska, som är vilseledande. "I historien växlar idealistiska perioder med materialistiska. Vi lever för närvarande i en av det senare slaget. De förra framkallas endast under exceptionella förhållanden då det är egendomligt att bevittna hur ett folk, prövat till det yttersta, kan förändras ända därhän att själva lidandet får en bismak av förnöjsamhet. Det är som den punkt i matematiken, där plus och minus byter tecken. Jag vågar säga att den populäraste paroll som någonsin utgivits i detta land hette: blod, svett och tårar."

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

I samband med den förestående underhusdebatten hade samtalet flera gånger snuddat vid Atlantpakten och den kom efter hand i centrum. Churchills inställning var otvetydig. "Ni begår ett svårt misstag genom att inte ansluta er. Genom att frivilligt isolera er befinner ni er i ett farligt läge. Händer det något, kommer ni aldrig att kunna hålla er utanför."

Här ingrep den närvarande svenske ambassadören och klarlade sin regerings uppfattning och syn på läget, särskilt i förhållandet till Finland. På det hela taget anser vi där hemma att vi gör vår plikt.

– Det är möjligt, insköt värden, men glöm inte att er belägenhet är mycket utsatt och att ni gör oklokt i att underskatta betydelsen av amerikansk garanti. För Finland hyser jag stor respekt, och jag mottog nyligen en delegation därifrån. Oprovocerad aggression mot landet borde utlösa en kraftig reaktion.

Efter ytterligare några repliker gled diskussionen in på mindre brännbara ämnen. Det framgick bland annat att Churchill redan avslutat tredje volymen av sitt arbete om världskriget och börjat på den fjärde.

– Det är bara när jag är ledig som jag hinner skriva, och politiskt sett kan händelser inträffa som gör att jag måste avbryta arbetet. För övrigt föredrar jag handling framför skrivgöromål.

En obetalbar glimt tändes i ögonvrån samtidigt som ena mungipan drogs ner nästan omärkligt. Han såg underfundig och pojkaktigt road ut. Humorn kröp fram efter allvaret nyss, det var Churchill med det oförbränneliga gosselynnet som satt där och sög på sin cigarr. Europas räddare med det bekanta V-tecknet, på den tiden en löftesrik symbol för många, vars innebörd småningom blev befriande verklighet. John Bull i sin prydno.

En timme senare satt vi på läktaren i parlamentet och hörde oppositionsledaren tala för glest besatta bänkar. Scenen var den vanliga, oändligt många gånger beskrivna. Det för en utlänning märkliga var emellertid att samme man, om vilken de ej överdrivna epiteten här ovan fällts, stod där och lät sig avbrytas av småskurna repliker från medelmåttor ur det andra lägret. Och detta inför ett fåtaligt auditorium. Talaren hade dock en gång hållit världsdelens öde i sina händer, i dag var han rätt och slätt The Right Honourable Winston Churchill. Varken mer eller mindre. Ingenting sensationellt eller uppseendeväckande, en ledamot som alla andra. En vanlig arbetssession lik tusen föregående. Vad låg det för märkvärdigt däri, undrar engelsmannen som finner förhållandet vara den naturligaste sak i världen. Det är bara vad vi menar med demokrati.

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X

Prins Wilhelm (1884–1965) och Winston Churchill (1874–1965).

Foto: IBL Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 9 juli 1949.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X