Annons

Ivar Arpi:Svenska själar i fångenskap

Fågel på stängsel.
Fågel på stängsel. Foto: Vadim Ghirda / TT

Det som är sant är förvisso sant, men får inte sägas. De som ändå framhärdar med sanningen bör sättas i terapi. Så ser det vänsterliberala etablissemanget på majoritetens åsikter.

Publicerad

Året är 2000. Polen, detta arma land som så ofta råkat illa ut, erövras återigen av mongolerna. Eftersom invasioner i regel inte är särskilt behagliga, ger invasionsstyrkans ledare Murti Bing de kuvade ett piller som direkt lindrar all rädsla och ångest. Med Murti Bing-pillrens effekt i sina blodomlopp välkomnar polackerna sina nya härskare med glädje.

Denna dystopi skrevs av Stanisław Ignacy Witkiewicz redan 1927. Den blev mer känd när Czesław Miłosz återgav den i “Själar i fångenskap” (1953), som en metafor för Polens påtvingade underkastelse under kommunismen. I samma bok beskriver Miłosz hur diplomaten Arthur de Gobineau reste runt i 1800-talets Persien. Där observerade han att de flesta bara gav läpparnas bekännelse till islam. Genom att internalisera det Gobineau kallade “Ketman” kunde perserna leva med motsägelsen att säga en sak, men tycka något helt annat. Rädslan för repression höll dock befolkningen i schack. Sinnestillståndet Ketman skänkte på så sätt den lilla tröst som fanns och erbjöd ett litet själsrum där en dröm om vad som kunde vara, hölls vid liv.

Czesław Miłosz på återbesök i Polen 1980, i samband med att han fick Nobelpriset i litteratur.

Foto: TT Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons