Annons

Svenska journalister borde kunna sin Shakespeare

Anthony Howell som Cassius och George Irving som Julius Caesar.
Anthony Howell som Cassius och George Irving som Julius Caesar. Foto: IBL

I den svenska brexitdebatten lyser kulturen med sin frånvaro. Vi bör minnas att humaniora är samhällets nödvärn mot förenklade världsbilder och populism, skriver Ida Östenberg.

Under strecket
Publicerad

Michael Gove

Foto: Matt Dunham / TT

Från vänster: John Wilkes Booth, Edwin Booth och Junius Brutus Booth, i ”Julius Caesar”, New York, 1864.

Foto: Courtesy Everett Collection/IBL

Boris Johnson

Foto: Matt Dunham / TT

Et tu, Brute. Så kommenterade Stanley Johnson under den dramatiska förra veckan Michael Goves kupp mot sonen Boris. Orden är Caesars sista, inte i de antika källorna, men väl i Shakespeares pjäs “Julius Caesar”. Brute, vokativ (tilltalsform) av det latinska namnet Brutus, skall den gode William lagt till som en ordlek. När Brutus höjer kniven mot sin beskyddare kan han betraktas som a brute, ett odjur.

Shakespeare är allestädes närvarande i intrigernas post-brexitmaktkamp. ‘This is a time not to fight against the tide of history, but to take that tide at the flood and sail on to fortune’, sade Boris Johnson i sitt nederlagstal och parafraserade därmed Brutus ord i akt fyra av “Julius Caesar”, efter att knivmordet genomförts. Var detta Johnsons sätt att subtilt markera att han blivit förrådd av sina närmaste – en lärd referens till världshistoriens mest berömda politiska mord, sammansvärjningen, bakhållet, dolksticken i ryggen på en intet ont anande Caesar år 44 f.Kr.? Inte otänkbart, med tanke på Johnsons klassiska utbildning och på hans pågående skrivprojekt, en biografi över barden.

Annons
Annons
Annons