X
Annons
X
Recension

Storm Svensk science fiction i toppklass

Eric Ericson spelar Donny Davidsson. Foto: Linus Sandgren

Den här filmen gör mig lycklig. Den här filmen berör och ruskar om mig som ingen svensk film gjort på mycket länge. Storm är alldeles enastående i sin unicitet inom vår nationella filmindustri. Så är regissörerna inte heller skolade inom denna tillsynes likriktande plaskdamm. Måns Mårlind fick sin utbildning och första praktiska erfarenheter av filmbranschen i USA innan han kom att arbeta för svensk television. Björn Stein har många år inom reklam- och musikvideobranschen bakom sig och har därtill gjort sig ett namn som en mycket skicklig trailerklippare – och sådana finns det ju inte många av, kan man konstatera var gång man går på bio. De två har tidigare arbetat tillsammans med tv-serien Spung och novellfilmen Disco Kung Fu och Storm är deras långfilmsdebut.
Som alltså tar en med storm, från första scenen som utspelar sig i något slags gigantisk lagerlokal i grått och svart med dunkel och skuggor och drypande fukt och vampyrliknande människor som jagar och jagas och slåss och vrålar och någon förklaring till det hela får vi vänta länge på. Innan dess lär vi känna Donny Davidsson, en cool kille med skinnpaj och schysst lägenhet, statusjobb på Nöjesguiden, fri tillgång till gratisdrinkar och premiärfester men, såklart, ingen närmare kontakt med sig själv. Det förflutna, barndomen i Vänersborg, är inget han stoltserar med. Framtiden vill han inte gärna spekulera i även om en glassig dröm om en rombar på en kubansk sandstrand alltid finns att tillgå. Kärlek har han ersatt med onani och påstår sig kaxigt vara fullt nöjd därmed.

Donny Davidsson är urtypen för en antihjälte i en dystopisk storstadsvision, där värdet av äkta känslor och mänsklig beröring glömts bort och givit plats åt de snabba sköna kickarna: kemisk berusning, porrifiering och cyberkultur. Scenografin har mycket skickligt skapats genom korsningen av lån från science fiction-klassiker, såsom Bigelows Strange Days, och igenkännbara Stockholmsmiljöer. Olika handlings- och medvetandeskikt – eller olika verklighetsnivåer? – klipps samman och alternerar förvirrande och säkert på Matrix-manér. De mystiska serietidningsallusionerna är som hämtade ur Shyamalans Unbreakable. Mängder av inspiration har också hämtats ur datorspelsvärlden – men sällan har den använts så nyskapande och med så mycket humor som här. Storm är, kort sagt, ett myllrande misch-masch av populärkulturella inlån och korsbefruktningar som tillsammans med högt siktande ambitioner att säga något Viktigt om vår kalla samtid och enorm hantverksskicklighet blir något alldeles oemotståndligt vackert, drabbande, djupt imponerande. Jag sväljer med hull och hår och älskar.
Kanske allra mest därför att Mårlind och Stein tar ut samtliga svängar så mycket mer än man kunde ana var möjligt; laddar varje bild, varje vinkel och varje replik till bristningsgränsen – utan att skämmas. De törs leverera enkla sanningar – snudd på banaliteter – på ett samtidigt naket och formmässigt genomtänkt sätt, törs balansera på gränsen till det odrägligt pretentiösa på ett manér som påminner såväl tematiskt som estetiskt om någon låt ur Kents tidiga repertoar. Något sårigt men vackert, skört men självsäkert, om minnet av oförrätter eller ogärningar begångna i en barndom i en håla, fula saker man försökt glömma men som alltid hinner i kapp och påminner om att det gör ont att leva.
Att få sådana associationer av en svensk film 2006 är lycka för mig.

Eric Ericson spelar Donny Davidsson. Foto: Linus Sandgren

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X