Annons
X
Annons
X

Svensk massflykt från ansvar

INGET ÄR MITT FEL Sverige har blivit ett land där människorna skyller alla sina tillkortakommanden och misslyckanden på andra. Det menar etikforskaren Ann Heberlein som i vredesmod har skrivit boken ”Det var inte mitt fel” där hon gör upp med folket som är på väg att rationalisera bort skulden – en känsla som i realiteten är viktig och konstruktiv.

Foto: ILLUSTRATION: JENNY ALVÉN

**Plötsligt en dag brast **det för Ann Heberlein. Under åren hade det byggts upp ett tryck inom henne av vrede och förtvivlan över tillståndet i Sverige vilket till slut inte gick att hålla tillbaka.
–Jag skrev boken på tre veckor i ett slags raseri, säger hon, teologie doktor och forskare i etik vid Lunds universitet.

Boken döpte hon till ”Det var inte mitt fel” och den handlar om att skylla ifrån sig, att lägga ansvaret för tillkortakommanden och misslyckanden på andra, om att göra sig själv till offer för att slippa ta ansvar, om människor som hävdar att de kränks när de inte får väl godkänt på provet.

Denna ”massflykt från ansvar” möjliggörs av välmenande människor som bryr sig mer om skitstöveln än den som är duktig och sköter sig.

Annons
X

De finns överallt menar Ann Heberlein, offren som skyller ifrån sig:

”De är offer för något – rasistiska strukturer, droger, kärlekslösa föräldrar, ett dåligt självförtroende. Vems fel är det att jag sumpade skolan? Att mitt äktenskap sprack? Att jag är arbetslös? Att jag är överviktig? Att jag blev gravid? Det är i alla fall inte mitt”, skriver hon.

–Jag är politiskt obunden. Men det är inte en överdrift att säga att fenomenet bottnar i vad jag vill kalla för ett sossetänkande. Curlingföräldrarna har bidragit genom att tuta i barnen att livet inte har några begränsningar. Du kan allt!

Hon tycker sig också ha sett en tendens att kvinnor i större utsträckning än män utses till offer utan en fri vilja. Prostitution och porrfilm vill hon absolut inte ­glorifiera, men tycker att det är int­ressant att fundera över det näst intill instinktiva fördömandet:

”Hur kommer det sig att vi så ofta ifrågasätter just kvinnors förmåga att fatta beslut, att göra egna val? Varför betraktas kvinnor så ofta som omyndiga när det handlar om att bestämma över sitt eget liv – bära slöja, spela in porrfilm eller bli hemmafru?”

Ann Heberlein tycker sig ha märkt att svenskarna i allt större utsträckning anser sig utsatta för kränkningar. Hon berättar om två studenter som hon gett dåliga betyg på en skrivning. Den ena menade att det berodde på att Ann Heberlein favoriserade kvinnor, den andra på att hon favoriserade de unga snygga männen på kursen.

”De hade helt enkelt förberett sig dåligt och därför också presterat dåligt – men genom att hävda att de var kränkta placerades ansvaret för misslyckandet utanför dem själva. Så förvandlades de i sina egna ögon från lata studenter till offer för diskriminering.”

–Man vet vilka rättigheter man har men är inte lika intresserad av skyldigheterna. Men till de grundläggande mänskliga rättigheterna hör dock inte att bli väl godkänd på tentan. Väl godkänd är något man förtjänar, inte något man har rätt till, säger hon.

**Därmed inte sagt att det **inte finns verkliga offer, manliga och kvinnliga. Själv har hon egna smärtsamma erfarenheter av att kränkas; då hon våldtogs av en man som hon gick hem med.

–Jag blev fråntagen makten över mitt eget liv: blev offergjord. Denna erfarenhet är dock inte ­determinerande på något sätt. Jag ifrågasätter alltså inte på något sätt att många människor är offer, exempelvis för kränkningar. ­Däremot menar jag att det är alldeles för många som hävdar att de är offer trots att de inte är det.

I en värld som allt mer upplever sig som kränkt har det också blivit allt mer problematiskt att framföra kritik, menar hon. Den unga tjejen blir utslagen i tv:s talangtävling Idol, uppenbarligen för att hon är tondöv och sjunger förfärligt – varpå mamma tröstar och lägger skulden på den dumma juryn.

–Jag och min dotter var i stadsparken och såg några småungar som kastade sten på änderna. Jag blev förfärad och sa åt dem att de inte fick göra så, att de kunde skada fåglarna. Då blev deras latte-mammor som stod intill arga på mig och skällde ut mig för att jag sa vad deras barn skulle göra.

Och istället för att kritisera mobbaren i klassen tycker man synd om honom, förklarar hans handlande med dåliga hemförhållanden – och gör därmed vederbörande till ett offer, fri från ansvar och skuld.

Ann Heberlein tycker att vi är på väg att rationalisera bort skulden. Att känna skuld är viktigt och konstruktivt.

”Skulden och skuldkänslan har stått i skamvrån i snart ett par decennier, och skuldkänslor har behandlats som en psykisk defekt snarare än som ett existentiellt och moraliskt fenomen”, skriver hon.

–Att känna skuld bevisar att man har en moralisk identitet, att man vet vad som är fel och rätt. Klander – liksom beröm – är avgörande i utvecklingen till en ansvarstagande människa. Det försöker jag förmedla till mina barn: Vad man gör får konsekvenser.

Ann Heberlein ställde en grupp blivande lärare inför ett problem: Du har ett litet företag och ska befordra en anställd. Du har två att välja mellan: Rask och Slöman. Rask är hårt arbetande, ­lojal, tar ofta på sig extraarbete och har kommit med flera idéer som ökat omsättningen. Slöman gör inte mer än han behöver och går hem så tidigt som möjligt. Vem ska du välja?

–Chockerande många svarade att de skulle välja Slöman. Befordras han kommer han att bli uppmuntrad och växer med uppgiften. Precis så fungerar den svenska skolan. Man tycker synd om skitstövlarna men sviker de duktiga och skötsamma eleverna.

**Därför tycker hon det vore **självklart att var och en ska få vad han eller hon förtjänar och att samma krav ska ställas på mobbaren som på alla andra:

”I ett samhälle där goda handlingar och gott uppförande inte belönas och där dåliga handlingar och dåligt uppförande inte ger konsekvenser uppstår frågan varför man över huvud taget ska bry sig”, skriver hon.

–Jag pratade med en högstadieelev som sa att ”det är de elaka som har makten i skolan”. Själv såg hon sig som ”meningslös”. Ingen såg henne, ingen brydde sig. Hon gör det man ska, når kunskapsmålen, kommer i tid, räcker upp handen innan hon talar.

Ditt tal om skuld och att var och en ska få vad han förtjänar låter som gammaldags luthersk moralsyn.

–Nej, jag omfattar verkligen inte en gammaldags luthersk ­moralsyn. Faktum är att jag inte nämner vare sig Gud eller Luther i min bok – varför skulle jag göra det? I den mån jag företräder ­något mer än mig själv och mina personliga åsikter är det en ­dygdetisk hållning med vissa inslag av kantiansk plikt­etik.

Ann Heberlein räknar med att få kritik för sin bok, mycket hård och aggressiv till och med. Och en och annan som kanske utbrister ”Äntligen!” när de tar till sig budskapet.

–Min ambition är inte att alla ska tycka som jag. Jag vill uppmuntra till reflektion över våra handlingar.

Annons
Annons
X
Foto: ILLUSTRATION: JENNY ALVÉN Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X