Sveket blev en bok

Sommaren 2004 opererades Ulrika Sandén för en hjärntumör. Kort tid efteråt blev hon lämnad av mannen, som hon levt samman med i sex år. Nu har hon skrivit en bok om sin helvetesvandring tillbaka till livet:
– Vi måste börja tala om de som blir lämnade i samband med en allvarlig sjukdom.

Under strecket
Publicerad
Ulrika Sandén har fortfarande svårt att läsa. Att skriva en egen bok blev, märkligt nog, lättare. – Det kräver inte lika mycket koncentration. Dessutom har jag haft hjälp av mina dagboksanteckningar. När jag sätter mig vid datorn är det som att gå in i en annan värld, rum och tid försvinner.

Ulrika Sandén har fortfarande svårt att läsa. Att skriva en egen bok blev, märkligt nog, lättare. – Det kräver inte lika mycket koncentration. Dessutom har jag haft hjälp av mina dagboksanteckningar. När jag sätter mig vid datorn är det som att gå in i en annan värld, rum och tid försvinner.

Annons

Första gången hon skrattar högt tror jag det beror på nervositet. Efter tredje skrattet inser jag att Ulrika Sandén – fortfarande – är en glad person, full av humor. Först då vågar jag luta mig tillbaka och inse att vårt möte inte kommer att bli så svårt och sorgligt som jag hade trott efter att ha läst hennes debutbok ”... och jag vill leva.”

Låt oss börja med en sammanfattning:
Ulrika Sandén är 32 år och utbildad socionom. En julimorgon sommaren 2004 opererade hon bort en tumör i hjärnan. Några veckor senare blev hon lämnad av mannen som hon levt samman med i sex år.
Genom hela sjukdomsförloppet och över operationen fanns han vid hennes sida, förstående och stöttande. Sedan åkte han bort på en arbetsresa. Kvällen före talade de om att gifta sig och skaffa barn. Hennes sambo försäkrade att han älskade henne och att han åkte ensam, det vill säga utan den unga kvinnliga kollega som han blivit mentor för.
Dagen efter, när Ulrika sökte honom på konferenshotellet, svarade han inte på sin telefon. En kvinna i receptionen kunde berätta att ”båda” hade gått ut, det vill säga både mannen och kvinnan som delade dubbelrummet.
– Någonstans hade jag väl känt att allt inte var bra med oss. Ändå gick min värld sönder.

Annons
Annons
Annons