X
Annons
X
Recension

The Grand Budapest Hotel Wes Anderson låter hjärtat vara med

"The Grand Budapest Hotel" är en nostalgisk film om en svunnen tid i det gamla jugenddekorerade Centraleuropa. Med sin nya film står regissören Wes Anderson för första gången upp för något: motståndet mot nazism.

**Jag ska börja med **ett erkännande: jag hör inte till Wes Andersons okritiska fanskara. Visst är "Royal Tenenbaums" och "Life aquatic" suveräna filmer, men regissörens senaste turer har lämnat mig kall. "Darjeeling Limited" är tre coola skådespelare i snygga kläder som ramlar runt i ett tomt manus. "Moonrise kingdom" gjorde mig nästan sur: det som kan misstas för ömhet ser i mina ögon ut som när vuxna härmar dockhuslekande barn.

Men så är ju Wes Anderson också en dockhusregissör. Om hans filmer har ett övergripande drama så är det mest fernissa. I stället består de av vinjetter fyllda av minihistorier där stilen styr handlingen. Och aldrig mer så än i nya, urläckra "The Grand Budapest Hotel". Det är en återberättelse om en återberättelse – en film om nostalgi och svunnen tid, men lika mycket om hur vi berättar detta. Intrigen är en historia läst i en bok i nutid, om en författare som på 1980-talet skriver om en episod han upplevde i ett alphotell på 60-talet, om en historia som utspelade sig där på 30-talet.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X