Annons

H S Nyberg:SvD 1951: ”Islam i nutiden”

Islamvärlden i Främre Orienten står i centrum för det storpolitiska spelet, och det är därför av den största betydelse att lära känna de drivande krafterna bakom nationalismen och främlingsfientligheten. I ett par artiklar kommer professor H S Nyberg – framstående vetenskaplig kännare av dessa länders liv – att teckna bakgrunde till dagens brytningar i islamvärlden. Främst bland de faktorer som måste granskas är själva det enande bandet, islams religion med dess starkt konservativa prägel, och de brytningar mellan gammalt och nytt som blir följden av mötet mellan Muhammeds lära och den framträngande västerländska civilisationen.

Under strecket
Publicerad

Gatuliv i Ismailia, Egypten, cirka 1950.

Foto: IBL Bild 1 av 1

Gatuliv i Ismailia, Egypten, cirka 1950.

Foto: IBL Bild 1 av 1
Gatuliv i Ismailia, Egypten, cirka 1950.
Gatuliv i Ismailia, Egypten, cirka 1950. Foto: IBL

Islams länder stå i våra dagar i världshändelsernas brännpunkt så som de icke ha gjort sedan 1400- och 1500-talen. Det är icke blott det att alla avstånd på jordklotet ha krympt och folken ha kommit varandra närmare i yttre hänseende. Främre Orienten har i viss mån återtagit den nyckelposition i världspolitiken, som den hade under medeltiden och vid nyare tidens början. Orsaken härtill är lätt funnen: Främre Orienten har i stor ymnighet den moderna tidens livsfluidum, oljan, och är härigenom ett eftertraktat mål för både östblockets och västblockets politiska aspirationer. Under givna omständigheter kan den bli tungan på vågen dem emellan. Bortanför Främre Orienten ha nu Indiens muhammedanska miljoner fått nationellt medvetande och politisk självständighet, och det tidigare holländska Indien, vars malajbefolkning länge har i islams övriga länder åtnjutit rykte för att vara islams bästa stöttrupper, för nu politik på egen hand. Intressena i denna vidsträckta, av jäsande och omogen nationalism genomsyrade islamvärld äro naturligtvis ytterst mångskiftande och delvis varandra motsatta, men gemensam för alla dess folk är en skarp antieuropeisk eller rättare antivästerländsk stämning, en irrationell faktor av oberäknelig betydelse i världspolitiken. Den stämningen är icke av i dag, den går tvärtom som en röd tråd genom islams historia åtminstone sedan korstågstiden, men först i våra dagar har den tillspetsats i en verklig kulturkamp. Orienten, som mer eller mindre nödtvunget har anammat den västerländska tekniken och industrialismen, kan nu icke längre undandraga sig en djupgående inre påverkan av den överlägsna västerländska kulturen men kämpar förbittrat för att bevara sin egenart.

Annons
Annons

Som Tor Andræ en gång har framhävt, föreligger här på sätt och vis en bekräftelse på det gamla ordspråket, att frände är frände värst. Islam är tillräckligt nära befryndad med kristendomen för att verka bekant, men på samma gång är den tillräckligt självständig, tillräckligt långt avlägsen från kristendomen för att framkalla känslor av främlingskap på ömse håll. Islams kultur lever i stort sett på samma hellenistiska arv som vår, men vi ha fått det i romersk och islam i sengrekisk-asiatisk version, och den rämna, som kommer till uttryck i motsättningen väst-öst i Europa, skiljer också oss västerlänningar från islams kulturvärld.

Islam är en religion, men den är närmare än någon annan av de stora religionerna förbunden med en bestämd social ordning och en bestämd kulturtyp. Den åtskillnad mellan religiöst och profant, mellan religion och vetenskap, som göres i Västerlandet, existerar icke i islams värld: allt är orienterat ut från islams religiösa förutsättningar, islam är en makt som genomtränger hela livet och gör anspråk på att ge det slutgiltiga och auktoritativa svaret på alla livets frågor. Denna kulturtyp är utomordentligt skarpt utmejslad i minsta detalj, den uppbäres med stolt självmedvetenhet av varje bildad bekännare av islam och sätter en klar och otvetydig prägel på den breda massan av folket. Sammanstötningen med den sekulariserade västerländska kulturen blir därför med nödvändighet hård och den anpassningsprocedur, som islam med eller mot sin vilja måste underkasta sig för att bevara fotfästet i sin egen värld, mer än vanligt mödosam.

Annons
Annons

En tidigare fas av västerländsk islamforskning sysslade i huvudsak med att klarlägga islams uppkomsthistoria och äldre, grundläggande utveckling; däremot ägnade den föga uppmärksamhet åt den moderna tidens islamproblem. Enligt en allmän uppfattning ännu vid detta sekels ingång var islam åtminstone sedan nyare tidens början stelnad och petrifierad och ur stånd till vidare utveckling och anpassning. Helt visst är arbetet på klarläggandet av islams grundläggande skeden av största betydelse för förståelsen av den moderna islam, ty det utmärkande för islam och hela dess kulturvärld är dess stränga traditionalism: i princip avstötes under historiens gång ingenting av tidigare generationers verk, i princip bevaras hela arvet från fordom; de stora medeltida författarna, tänkarna och religionslärarna äro ännu i dag levande och impulsgivande andliga makter, och deras skrifter utgivas i alltjämt nya upplagor och ingå i den högre bildningen. Men den till synes fixerade och färdiga islam har även under nyare tiden att uppvisa en rad andliga rörelser av ganska djupgående natur, och i våra dagar är islam engagerad i en mycket livlig och allvarlig religiös och kulturell debatt med den framträngande västerländska kulturen. Islam är minst av allt någon andligen döende religion, det visar också dess framgångsrika missionsverksamhet i Afrika och t.o.m. i Europa och Amerika. Det är högeligen på tiden, att Västerlandet ägnar uppmärksamhet åt vad som nu rör sig inom islam. Ingen religion är så förtalad och underskattad i Västerlandet som denna. Vad vi framför allt behöva är vanlig upplysning om vad den är och vill och hur den nu söker möta en anstormande ny tid. Kanske behöva vi dock ännu bättre en ny inställning till islam, en inställning präglad av sympati och vidhjärtenhet, som för ingen del utesluter en kritisk hållning men bemödar sig att se och bedöma företeelserna från deras egna inre förutsättningar.

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

Islam är grundad av profeten Muhammed, död i Mekka år 632 e. Kr., och hans gestalt överskyggar än i dag hela hans församlings liv i en utsträckning som knappast kommit någon av de stora religionsstiftarna till del. Han är sin församlings uteslutande och yttersta auktoritet i stort som smått, han är dess sedliga ideal, på honom personligen återföres så vitt möjligt allt vad urförsamlingen har tänkt, känt och verkat, ja, för många av sina bekännare är han ett övernaturligt och gudomligt väsen, hur mycket han än själv avböjde att betraktas så. Hans uppgift var att frambära Guds eviga ord till människorna, och i koranen, den bok som innesluter hans uppenbarelser, finnes all kunskap om den ende Guden och hans verk i himmel och på jord, där är allt nedlagt som rör människans liv i denna världen och den tillkommande, och där äro alla gudomliga bud givna, som äro oundgängliga för lycka i detta livet och salighet efter döden.

Grundläggande för kännedomen om islam är alltså kännedom om profeten, hans personlighet sådan den var och sådan den återspeglas i hans församlings tro, och hans verk sådant det framträder i koranen. Lyckligtvis äga vi på svenska den yppersta västerländska Muhammedbiografi som finnes: Muhammed, hans liv och hans tro, av framlidne biskopen i Linköping Tor Andræ (1:a uppl. 1930). Det är en framställning som präglas av en alltigenom positiv inställning till föremålet men är buren av sträng saklighet och objektivitet. Med det fina sensorium för det äktreligiösa, som var Andræ eget, klarlägger han arten av Muhammeds religiösa begåvning, hans upplevelse av religionen och dess samband med hans allmänna personlighet, och med den vidsträckta religionshistoriska lärdom och den historiska klarsyn han besatt blottar han den tidshistoriska grunden för hans verk och de idéhistoriska trådarna i hans förkunnelse. Det är ett alltigenom personligt och originellt verk, präglat av en vidsynthet som spränger alla konfessionella gränser, och det är ett banbrytande verk genom sin överlägsna religionshistoriska analys och sin fina inlevelse i en ganska främmande religiös personlighet. Det är ett vackert exempel på vad västerländsk universalism och objektivitet kan åstadkomma, då den närmar sig främmande kulturkretsar. Hans bok har också raskt blivit den europeiska boken framför andra om Muhammed; den är översatt bl.a. till tyska, italienska och spanska.

Annons
Annons

Hos oss har originalupplagan länge varit utgången ur bokhandeln, och för att avhjälpa denna brist har nu Andræs lärjunge Geo Widengren, numera innehavare av hans professur i Uppsala, föranstaltat en ny upplaga (1950, med även Widengrens namn på titelbladet). Att röra vid ett sådant mästerverk som Andræs är givetvis en ömtålig sak, liksom över huvud när det gäller en avliden persons skrifter. Ett så helstöpt personligt verk kan icke jämföras med en lärobok, som med tämligen hård hand revideras tid efter annan för att bringas i samklang med forskningens senaste resultat. Man skulle ha önskat, att revisionen hade inskränkt sig till rättande av uppenbara sakfel och till en förnyad granskning av yttre detaljer – Andræ var ganska sorglös i dylika ting – och att boken i övrigt hade fått förbliva vad den var. Men utgivaren har haft andra ambitioner och därmed i någon mån ändrat bokens prägel. Detaljgranskningen är ofullständig; så kvarstår t.ex. alltjämt beteckningen Elamitiska havsbukten om den vik av Röda havet, där Akaba ligger, ist. f. det riktiga "Elanitiska” (Sinus Aelaniticus är det klassiska namnet). Transkriptionen av arabiska namn och ord måste naturligtvis i ett dylikt arbete göras så grov och elementär som möjligt, men den bör giva en ungefärlig föreställning om hur ordet uttalas, och den bör vara konsekvent. Andræs transkription lämnar ofta läsaren i störande ovisshet och lider i övrigt av inkonsekvenser. Utgivaren har icke brytt sig om att giva läsaren bättre vägledning, tvärtom har han ökat virrvarret genom nya inkonsekvenser. Detta må vara småsaker, ehuru icke helt oviktiga i ett arbete av denna resning. Mera eftertänksam blir man inför de ingrepp utgivaren gjort i själva texten. Han har funnit nödigt att själv giva en lång översikt över Arabien före Islam (s. 15-73), där Andræ hade nöjt sig med några kortare men för hans syfte tillräckliga antydningar. S. 158-176 har utgivaren ansett sig böra redogöra för sina egna forskningar om begreppet "Guds sändebud”, forskningar som Andræ omöjligen kunde känna till år 1930 och vilkas införande i hans bok förlänar den en vetenskapshistoriskt oenhetlig prägel. Vad islamforskningen har uträttat efter Andræs bok berör icke väsentligheter i den; i den mån den korrigerar hans uppfattning i specialfrågor hade detta kunnat antydas i tillagda anmärkningar. Mest påfallande är att Andræs stilistiskt fulländade och personligt djupt kända slutord i boken ha plattats ned och utskarvats med en utredning, som vill visa att Muhammed representerar det urgamla orientaliska sakrala kungadömet, i överensstämmelse med dagens modeteorier. Varför icke hellre skriva en egen bok om Muhammed?

Annons
Annons

Det är Muhammeds verk och koranens auktoritet som islam nu med all makt bemödar sig att hävda gentemot den moderna tidens anstormning. Islam står i mångt och mycket i samma position som kristendomen i Västerlandet, men den har ett svårare utgångsläge, dels på grund av sin så mycket starkare traditionalism, dels därför att den har att möta ett ingrepp från en annan kulturvärld än dess egen. Men det vittnar om dess livskraft, att den icke har gått problemen ur vägen; det finns verkligen en islamisk modernism, som söker komma fram till en ny syntes utan att giva islams egenart till spillo. Det är framför allt i Egypten och Syrien som denna modernism har sina centra. I Turkiet, som har stått under det varaktigaste europeiska inflytandet, synes principdebatten icke ha fått samma brännande karaktär i vad rör de rent religiösa frågorna. Atatürk, som själv synes ha varit mycket oberörd av religiösa känslor, genomförde med hård hand en sekularisering av livet, som nära nog satte islam ur spelet, och om islam också efter hans död har återvunnit en god del av sitt inflytande, så rör sig dock diskussionen där huvudsakligen på det kulturella planet. Dessutom gör sig där en extrem nationalism gällande, som ställer islams universella budskap mera i skymundan. Däremot har det islamiska Indien gjort mycket betydande insatser i islams religiösa liv och är djupt engagerat i den modernistiska debatten.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…
Annons
Annons

De senaste årtiondenas islamforskning har fått upp ögonen för den islamiska modernismens betydelse. År 1933 utgav amerikanen C.C. Adams ett grundläggande arbete: Islam and Modernism in Egypt, där man får den första uttömmande framställningen av de två koryfeerna för modernismen i Egypten, Djamál ad-din al Afgháni, död 1897, och Shaikh Muhammed Abduh, professor vid al-Azhar i Cairo, död 1905, och de från dem utgående rörelserna. En annan forskare, som ägnat en stor del av sin verksamhet åt den moderna islams problem, är Oxfordprofessorn H.A.R. Gibb, som icke blott är en lärd kännare av islams historia utan också har nära personlig kontakt med Främre Orientens andliga ledare. Till de märkligaste skrifter som sett dagen på senare tid hör hans bok Modern Trends in Islam (1947), utgörande hans föreläsningar i Chicago i serien The Haskell Lectures in Comparative Religion. Den är märklig icke blott genom sin rikedom på material och faktiska upplysningar om i allmänhet föga uppmärksammade företeelser, utan också därigenom att den utgör en kritisk uppgörelse med islams modernism, icke från någon kristen konfessionell synpunkt utan som ett västerländskt inlägg i kulturdebatten mellan två världar. Här göres ett allvarligt försök att förstå hela rörelsen inifrån och klarlägga dess historiska förutsättningar, men på samma gång blottas de kritiska punkterna i den uppgörelse med modern kultur, som modernismen åsyftar, och i de lösningar på svårigheterna, som den eftersträvar. Gibbs framställning visar, att islam av sin traditionalism huvudsakligen drives på defensiven och att den hamnar mera i halva kompromisslösningar än i en fruktbar problematik ur vilken något nytt kan växa fram. Vill man skaffa sig det nödiga historiska perspektivet på denna strid, kan man gripa till samme författares ypperliga lilla översikt över islam: Mohammedanism (1949), i The Home University Library. I slutkapitlet sammanfattar författaren sin syn på islams nutida läge. I en följande artikel skall jag något utförligare sysselsätta mig med de problem Gibb behandlar.

Laddar…
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons