Svartvitt spel med färggrann historia
Bobby Fischer, en av schackets legender, gick bort i förra veckan. Han var en av få som lyckades föra spelet till rubrikplats, trots att det har fascinerat världen i årtusenden. Den nyutkomna boken ”The Immortal Game” tecknar schackets värld och villkor.
Bobby Fischer och Boris Spasskij vid ett mästarmöte på Island 1972.
Folk som fängslas av schack har nog allmänt slagits av vilken blygsam publicitet som kommer kampen vid brädet till del. Jämför de högröstade utropen kring alla slags fysiska prestationer med schackspalternas små rubriker! Ett litet diagram med en stillsam kommentar kring en plötslig seger eller katastrof i något hörn av världen, eller också själva tomheten, de alldeles uteblivna rapporterna om stora schackhändelser hemma och ute.
Ändå har schackspelet en vidare och djupare tradition än andra tävlingar. Det har följt mänskligheten i årtusenden, både som symbol och reell kamp, som bild och liknelse kring liv och död. Dess förbindelse med statskonst, krig, strategi, religion och ideologier, och på sistone med artificiell intelligens, är mångfaldigt dokumenterad. Med sin hierarkiska personuppsättning, från kung till bonde, med sitt överskådliga slagfält och sin konfrontation mellan svart och vitt har det alltid tett sig som ett mikrokosmos där människans tillvaro speglas. Det var så att säga forna tiders mjukvara inom stridsgebitet.