Annons

RodiniaSvartvit världsbild i svensk ekopoesi

Jenny Kalliokulju är poet och konstnär, bosatt i Malmö.
Jenny Kalliokulju är poet och konstnär, bosatt i Malmö. Foto: Amanda Nordgren

Debutanten Jenny Kalliokulju förmänskligar kontinenterna och ställer god natur mot korrumperad civilisation i "Rodinia". Alltför svartvitt – och stundtals sexistiskt i bildspråket, tycker Viola Bao.

Under strecket
Publicerad

Vår tids sociala och ekologiska kriser tycks allt oftare bilda fonden mot vilken den samtida diktningen tar spjärn. Bilden av ett samhälle som rör sig mot sammanbrott återkommer gång på gång, och den tvingar poesin in i ett sökande efter nya existensformer bortom arbetssamhället och tillväxtekonomin. Inom den politiskt färgade ekopoesin finns inte sällan en rörelse mot en förmänsklig tideräkning, en tid före antropocen och dess exploatering av mänsklig arbetskraft och naturresurser.

Maria Küchen riktar i ”Rosariet, det marina” (2015) det lyriska sökljuset mot en förhistorisk tid då inga landmassor ännu fanns. Och i den nyöversatta, kultförklarade, ”Dikter 2014” (2016) av danska Theis Ørntoft sätts det samtida diktjaget i relation till kosmiska och geologiska storheter. Här finns inte sällan en apokalyptisk svartsyn inför det nuvarande samhällsprojektet som sådant: ”För mig är samhällena döda. / Jag tror inte längre / att det är en fråga om förbättring / utan om avveckling.”

Annons
Annons
Annons