Annons

Charlotte Wiberg:Svartsynt depprock som höjer livskänslan

Ian Curtis (1956–1980)
Ian Curtis (1956–1980) Foto: Steve Richards/TT

Mörkret i texterna och musiken har gjort Joy Division till ett soundtrack för mången tonårsdepression. Sångaren Ian Curtis självmord för 40 år sedan anses inte sällan bekräfta låtarnas existentiella uppgivenhet, men då missar man den livsbejakande energi som alltid beledsagade melankolin.

Under strecket
Publicerad

I Åsa Grennvalls serieroman ”Elfriede – en dystopi” (2011) går den svartsynta huvudpersonen, som är döpt efter Elfriede Jelinek som hon även liknar, ofta in på ett antikvariat, det enda ställe där hon känner sig hemma. Antikvariatets ägare, som kommer från England, lämnar henne i fred och har en lugnande inverkan på Elfriede. Vi ser en bild på honom och känner omedelbart igen honom: Ian Curtis, sångaren i Joy Division, i posen från ett berömt foto av Anton Corbijn där han lutar huvudet i handen.

Här dyker alltså Ian Curtis upp i ett sammanhang bortom den specifika Manchester-miljö han växte upp i och så ofta förknippas med. Att flytta utomlands och ha en bokhandel var faktiskt något som Ian Curtis sade sig vilja, strax innan han tog sitt liv den 18 maj 1980 – för 40 år sedan idag. Han längtade långt bort från de brittiska pojkrum som författaren Mark Fisher i boken ”The ghosts of my life” ser som fertila kapslar där tidiga möten med Joy Division hotar att plantera depressiva, livsfientliga ägg som det egentligen inte går att skydda sig mot. 

Annons
Annons
Annons