Recension

SvartsjukaSvartsjuka utan smärta

Under strecket
Publicerad
Annons

Kvinnor i kamp om en man, det låter inte som ett särskilt upplyftande eller originellt koncept. Men relationen dem emellan utspelar sig tack och lov inte i gräl eller slagsmål: de faxar till varandra.
Esther Vilar har skrivit Svartsjuka för tre kvinnor i olika åldrar och scenografen Jan Nordqvist har på Upsala stadsteater placerat dem - i fula kläder - på var sin plattform, i var sin lägenhet i den enorma skyskrapa som Yana (Gabriella Boris) har ritat. I huset bor också advokaten Helen (Anna Carlson) med maken Laszlo och - i en etta - den studerande buddisten och yogaläraren Iris (Daniela Svensson). Laszlo får vi aldrig träffa, men det är uppenbart att hissen är hans jaktmark.
Det finns något schematiskt över upplägget, som också avspeglar sig i Torbjörn Astners regi. Yana och Helen faxar till varandra, och vi
får ta del av innehållet via deras växelläsning. Både den som just har fått ett fax och den som skickat det, läser från ett papper, vilket ger ett märkligt intryck. Ännu märkligare är att varje läsning avslutas med att båda knycklar ihop de vita sidorna och slänger dem. Det är både orealistiskt och i längden mycket enformigt.
Svartsjuka är bland annat ett lärostycke för (bedragna) kvinnor. Vad de skall lära sig, framgår snart, och det är konstigt att de inte vet det för länge sedan. Gabriella Boris fyrtioåriga Yana verkar mer än lovligt naiv, och till och med Daniela Svenssons tjugofemåring borde ha bättre vett.
Den som aldrig riktigt förlorar sansen eller kontrollen är Anna Carlsons Helen, 55. Hennes kyliga sarkasmer är föreställningens stora behållning. Faxen läser hon genomgående med objektiviteten hos en nyhetsuppläsare. Friheten från sentimentalitet är välgörande, men kylan innebär samtidigt ett problem.
Även om Svartsjuka är en förnuftets undersökning av känslan, full av skarpa iakttagelser och
roliga poänger, saknas svartsjukan som sådan. Plågan blir omtalad och analyserad, men aldrig upplevd, och spelet hade behövt fler nyanser för att uppväga den förutsägbara handlingen. Uppsättningen ropar efter en twist, en oväntad vändning. Nu kommer den inte förrän alldeles i slutet, och då är den inte så oväntad heller.

SARA GRANATH

Annons
Annons
Annons