Annons
Recension

Jag Carl LarssonSvärtan hos Carl Larsson är blond

SVIKA SIG SJÄLV Skildringen av det tvivel Carl Larsson kände – på sig själv som människa, på sina konstnärliga uttryck och de beslut han fattade – är den verkliga styrkan i Per I Gedins nya biografi. Ett välskrivet pionjärarbete där kapitlet om förhållandet till Strindberg tillhör bokens skarpaste.

Uppdaterad
Publicerad

Carl Larsson (1853-1919) är vår mest folkkäre konstnär. Hans måleri betalas med mångmiljonbelopp och hans popularitet måste förklaras med lockelsen hos den vardagsutopiska världen i många av hans bilder: den lantliga familjeidyllen i ett bondenostalgiskt Sundborn, den blonda inredningskulturen, inget tyngande allvar, inga dramatiska känslor – en värld, motsatsen till Lars Noréns, som tycks än mer gångbar i dag än när den var ny.

Han var också den svenska konstnär som under 1800-talets sista decennier var mest synlig i offentligheten. Här fanns hårt arbete färgat av klassrevanschism. Bländande virtuositet och extrem receptivitet ifråga om stilar och moden. Och en stor social förmåga. Carl Larsson var den fattige Stockholmspojken som blev konstnär och dessutom snabbt och målmedvetet vän med alla som räknades, i kulturlivet, i politiken, i finansvärlden, i kungahuset.

Annons
Annons
Annons