Recension

SlutspelSvart psalm om livets meningslöshet och lidande

Lars Lind och Ingvar Hirdwall i ”Slutspel”.
Lars Lind och Ingvar Hirdwall i ”Slutspel”. Foto: PETRA HELLBERG
Under strecket
Publicerad
Annons

Andra världskriget är på många sätt grunden för flera pjäser av Samuel Beckett, 1906–89. Den starka känslan av att Gud övergett skapelsen samt tillkomsten och användandet av kärnvapen konstituerar miljön för pjäsen ”Slutspel” som kom till för nästan exakt 60 år sedan. Stycket beskriver som det verkar den lilla människospillra som överlevt när jorden blivit förvandlad till ett ökenlandskap. Hamm har tagit sin tillflykt till ett skyddsrum och låter Clov passa upp på honom och föräldrarna som nu, sedan båda förlorat sina ben, fått varsin soptunna som hem.

”Slutspel” är en meditation över undergången och den död som väntar oss alla. Det är en svart, lyrisk kvartett med stråk av komik och ibland så dyster att den nästan blir medvetet parodisk. Hamm kan inte stå och är blind, Clov kan inte sitta och föräldrarna är immobila. Deras usla belägenhet – paret utfodras med hundkex och sover på sågspån eller sand – har ironiskt nog med åren blivit en dyster bild av svensk åldringsvård.

Annons
Annons
Annons