Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

Johanne Hildebrandt: Svårt att ogilla någon man känner

En gång för länge sedan i krigets Bosnien stod jag bredvid en fransk soldat som hela tiden öste ur sig långa rasistiska haranger. Han tystnade dock när en militärbil stannade på vägen och en färgad soldat steg ut. De båda männen omfamnade varandra och den franska soldaten verkade överlycklig över besöket.

”Var inte du rasist?”, frågade jag.

”Absolut, jag hatar alla utlänningar förutom Pierre för honom känner jag och han är min bästa vän”, blev svaret.

Annons
X

Det är svårt att ogilla någon man känner, och lätt att göra motsatsen, vilket blev uppenbart i förra veckans avsnitt av
Uppdrag Granskning. Där skildras vad som hände när ett boende för asylsökande skulle öppnas i småländska Landsbro. Människorna på den lilla orten blev självklart oroliga över att en massa främlingar skulle flytta dit. Det började gå en massa rykten, exempelvis att de asylsökande var så hemska att de fått lämna ett annat boende på en annan ort, att de stulit saker och liknande.

Nu skulle man kanske kunna kalla detta rasistiskt, men de flesta människor skvallrar och är misstänksamma inför förändringar oavsett vad det gäller. Och när det saknas information uppstår alltid rykten och misstänksamhet.

Representanten från Migrationsverket verkade inte kunna göra saken bättre, under ett informationsmöte lyckades hon snarare göra dem som lyssnade ännu mer missnöjda. Det blev uppenbart att integrationsproblem till viss del egentligen är kommunikationsproblem.

Varför fick inte några av de asylsökande presentera sig för byborna, berätta vilka de var och förklara varför de hamnat i denna småländska ort? Hur ska ett samhälle glatt kunna acceptera fyrtio nya grannar om de inte lär känna de nya människorna?

Det man inte vet kan man inte heller förhålla sig till. Är Migrationsverket oförmöget att tillhandahålla fakta kommer informationstomrummet att fyllas av någon annan, exempelvis nationalister.

Det skapar i sin tur den polariserade debatt som dominerar detta ämne där minsta lilla ifrågasättande omedelbart tolkas som rasism.

Expressens Anna Dahlberg (9/9) har dock en viktig poäng i att vi måste kunna diskutera om Sverige verkligen har råd att ta emot många flyktingar när resten av Europa inte gör det.

”Sveriges kommuner och landsting, SKL, räknar med att minst 70 procent av dagens flyktingar förblir arbetslösa efter två år och måste försörjas med socialbidrag”, skriver Dahlberg.

Snart kommer tusen människor i veckan att söka asyl, de flesta från Afghanistan och Somalia. Hur ska de integreras i det svenska samhället? Hur många kommer att få jobb? I den bästa av världar fortsätter vi med Europas mest generösa flyktingpolitik, men har vi verkligen resurser till det?

Detta är viktiga frågor som öppet måste kunna diskuteras utan att SD, eller vänstern, kidnappar dem.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X